Inledning

Jag måste bekänna, att jag fylldes med fasa vid första förslaget att skriva denna bok. Inte för att inte mitt liv varit intressantare än någon roman och mer äventyrligt än något filmdrama, men att skriva den — det var knuten.

Det har kostat mig åratals kamp, strängt arbete och forskningar för att lära mig att utföra en enda enkel rörelse, och jag vet tillräckligt mycket om konsten att skriva för att inse, att det skulle kosta mig precis lika många år av koncentrerade ansträngningar för att kunna åstadkomma en enda enkel, vacker mening. Ingenting tycks egentligen existera annat än i inbillningen, och allt det underbara som tilldragit sig med mig kan måhända förlora hela sin bouquet, därför att jag icke är i besittning av en Cervantes’ eller ens en Casanovas penna.

Och en annan sak. Hur kan man skriva ned sanningen om sig själv? Veta vi den ens? Våra vänner ha sin egen syn på oss, ens älskade har det och vi själva ha det, likaså våra fiender — och alla dessa ha var och en sin uppfattning om oss. Jag är grundligt underkunnig härom, ty jag har till frukostkaffet inmundigat tidningsrecensioner, som förklarat, att jag var skön som en gudinna, och att jag var ett snille, och knappast hade jag hunnit le ett belåtet leende åt detta, förrän jag tog upp nästa tidning och underrättades om att jag saknade talang, var fult byggd och en häxtyp alltigenom.

Jag slutade snart upp att läsa kritiker över min verksamhet. Jag kunde ju ej fordra, att jag bara skulle få läsa de förmånliga, och de andra voro alltför nedslående och till självmord frestande. En berlinkritiker förföljde mig med förolämpningar — han sade bland annat, att jag var djupt omusikalisk. En dag skrev jag och bad honom komma till mig, för att jag skulle kunna övertyga honom om hans misstag. Han kom, och medan han satt där på andra sidan tebordet, höll jag i en och en halv timme en föreläsning för honom om mina teorier angående den ur musiken framskapade synliga rörelsen. Jag märkte, att han föreföll ganska oberörd, och man kan föreställa sig mina känslor, när han ur fickan tog fram en hörlur och upplyste mig om, att han var totalt döv och nätt och jämnt med lurens hjälp kunde höra orkestern, när han satt på främsta raden. Detta var alltså den man, vilkens åsikter om mig hållit mig sömnlös om nätterna.

Om alltså alla se olika varelser i en själv, huru skall man då själv kunna hos sig finna ytterligare en personlighet, varom denna bok skulle handla? Skall det bli Den kyska Madonnan eller Messalina eller Magdalena eller Blåstrumpan? Var skall jag finna kvinnan i alla dessa upplevelser? Mig förefaller det, som om där ej funnes en men hundra — och min själ stiger mot höjden ovan dem alla, icke på allvar berörd av någon bland dem.

Vilken man eller kvinna som helst, som vill nedskriva sanningen om sitt liv, skulle kunna skriva ett storartat arbete. Men ingen har vågat skriva sanningen om sitt liv. Jean-Jacques Rousseau gjorde detta stora offer åt mänskligheten — han avslöjade sin själ, sina innersta gärningar och tankar. Resultatet blev också en storartad bok. Walt Whitman skänkte Amerika sanningen om sig själv. Till en tid var denna bok förbjuden som »omoralisk», ett uttryck, som nu förefaller oss absurt. Ingen kvinna har någonsin nedskrivit hela sanningen om sitt liv. Berömda kvinnors självbiografier utgöra uppräkningar av yttre händelser, smådetaljer och anekdoter, som icke framlägga deras verkliga tillvaro. Inför glädjens och smärtans stora ögonblick bevara de en sällsam tystlåtenhet.

Min konst är ett bemödande att uttrycka sanningen om mitt eget jag i gester och rörelser. Det har kostat mig långa år att finna så mycket som en enda absolut sann rörelse. Ord ha en helt annan innebörd. Inför den publik, som trängts på mina föreställningar, har jag aldrig känt någon tvekan. Jag har skänkt den min själs hemligaste impulser. Från första början är det mitt liv jag dansat. Som barn uttryckte jag i dansen det växandes spontana glädje, som ung flicka glädjens övergående i fruktan inför första medvetandet om sorgens underström, livets obarmhärtiga grymhet och förkrossande framfart.

Kapitel I.

Ett barns karaktär är på förhand danad, redan i moderlivet. Innan jag föddes, var min mor i stor vånda och i ett svårt läge. Hon kunde ej förtära någon annan föda än iskalla ostron och iskyld champagne. Frågar folk mig, när jag började dansa, svarar jag: I min moders liv, troligen som resultat av ostronen och champagnen — Afrodites föda.

Min mor genomgick vid den tiden sådana sorger, att hon ofta yttrade: Det barn som skall komma, blir alldeles säkert inte normalt — och hon väntade sig ett vidunder. Jag tycks också från det ögonblick jag föddes ha börjat fäkta med armar och ben i sådant raseri, att min mor utbrustit: Ser ni, att jag hade rätt, barnet är vansinnigt. Men när jag sedermera, iförd kolt, placerades mitt på bordet, var jag hela familjens och alla vänners förtjusning, där jag dansade till vilken musik man än spelade.

Mitt tidigaste minne är en eldsvåda. Jag minns, att jag från ett fönster i en övre våning kastades ned i armarna på en poliskonstapel. Jag bör ha varit två eller tre år gammal, men jag kommer tydligt ihåg den behagliga känslan av poliskonstapelns lugna trygghet och mina små armar kring hans hals, mitt i all uppståndelsen, skriken och lågorna. Konstapeln måste ha varit irländare. Jag hör ännu min mor skrika i vanvettig fasa: Mina gossar, mina gossar, och kan se henne av massan hindras från att rusa in i huset, där hon trodde, att mina båda bröder blivit kvarlämnade. Efteråt minns jag anblicken av pojkarna, där de sutto på golvet i ett krogrum och satte på sig skor och strumpor, vidare det inre av en vagn och slutligen en kopp varm chokolad, där jag satt uppflugen på en disk.

Jag föddes vid havet, och jag har lagt märke till, att alla stora händelser i mitt liv ha ägt rum vid havet. Min första föreställning om rörelser, om dans stamma alldeles säkert från vågornas rytm. Jag föddes under Afrodites stjärna, hennes som även föddes på havet, och när hennes stjärna är i stigande, går allting mig väl i händer, livet förflyter lätt, och jag är i stånd att skapa. Jag har också observerat, att när denna stjärna försvinner, följer vanligen en olycka för mig. Astrologiens vetenskap är kanske inte av samma betydelse nu som på de gamla egypternas och kaldéernas tid, men det är säkert, att vårt själsliv står under påverkan från planeterna, och om föräldrar förstode detta, skulle de studera stjärnorna för att kunna skapa vackrare barn.

Vidare tror jag, att det måste utgöra stor skillnad i ett barns liv om det födes vid havet eller bland bergen. Havet har alltid utövat dragning på mig, medan jag uppe i bergen erfar en obestämd känsla av obehag och längtan att fly. De ge mig alltid intryck av att jag är en fånge på jorden. När jag ser upp mot deras toppar, känner jag icke genomsnittsturistens beundran utan bara en längtan efter att ta ett hopp över dem och komma undan. Mitt liv och min konst föddes av havet.

Jag måste vara tacksam, för att min mor var fattig, medan vi voro unga. Hon hade ej råd att hålla tjänare och guvernanter åt sina barn, och denna omständighet har jag att tacka för det otvungna liv jag som barn fick leva och sedan aldrig förlorat ur sikte. Min mor var musikalisk och försörjde sig med musiklektioner. Som hon gav dessa lektioner i elevernas hem, var hon hela dagen och många timmar på kvällen borta från hemmet. När jag kom ut ur skolans fängelse, var jag fri. Jag kunde vandra ensam vid havet och följa min fantasis flykt. Vad jag ömkar de barn jag ser under ständig övervakning av sköterskor och guvernanter, ideligen beskyddade och omhändertagna och elegant klädda. Vad ha de egentligen för utsikter i livet? Min mor hade alldeles för mycket att göra för att hinna tänka på de faror hennes barn utsattes för, och sålunda kunde mina två bröder och jag ostört följa våra vagabondinstinkter, vilka ibland förde oss ut i äventyr, som skulle gjort min mor utom sig av ångest, om hon vetat om dem. Lyckligtvis levde hon i salig okunnighet härom. Jag säger lyckligtvis för mig, ty jag har avgjort detta min barndoms vilda, obundna liv att tacka för inspirationen till den dans jag skulle skapa, vilken i sin tur endast var ett uttryck för frihet. Jag utsattes aldrig för dessa ständiga »inte göra sål», som tyckas mig kunna skapa ett barnalivs elände.

Så tidigt som vid fem år kom jag i folkskolan. Jag tror, att min mor gjorde, våld på sanningen i fråga om min ålder. Det var ju nödvändigt att ha någonstans att lämna mig. Jag är övertygad om att det man längre fram i livet kommer att göra, det kommer redan till uttryck i ens späda år. Redan nu var jag danserska och revolutionär. Min mor, som blivit döpt och uppfostrad i en katolsk irländsk familj, var hängiven katolik, ända till dess hon kom underfund med att min far inte var det mönster av fulländning hon alltid trott honom vara. Hon lät skilja sig från honom och gav sig ut att trotsa världen tillsammans med sina fyra barn. Från den gången slog hennes katolska tro våldsamt om till avgjord ateism, och hon blev en efterföljare till Bob Ingersoll, vilkens arbeten hon plägade läsa högt för oss.

Bland annat höll hon före, att allt vad känslosamhet hette var dårskap, och när jag var helt liten, avslöjade hon för oss Santa Claus’ hemlighet, med det resultat, att jag vid en julfest i skolan, när skollärarinnan delade ut gotter och kakor med orden: Titta, barn, vad Santa Claus har haft med sig åt er — steg upp och högtidligt genmälte: Det tror jag inte på, det finns ingen Santa Claus. Lärarinnan blev mycket upprörd.— Godsaker är bara för små flickor som tror på Santa Claus, sade hon. Jag vill inte ha några sötsaker, sade jag. Lärarinnan blev ond, oförståndigt nog, och befallde mig som straff att komma fram och sätta mig på golvet. Jag kom fram, vände mig till klassen och höll det första av mina beryktade tal. Jag tror inte på lögner, skrek jag. Mamma har sagt mig, att hon är för fattig att vara Santa Claus, det är bara rika mammor, som låtsas vara Santa Claus och ge julklappar.

Nu fick lärarinnan tag i mig och försökte tvinga mig att sitta ned på golvet, men jag höll benen stela och styva och gjorde motstånd. Hon ställde mig nu i skamvrån, men fast jag stod där, vände jag huvudet och skrek bakut över axeln: Det finns ingen Santa Claus, det finns ingen Santa Claus, tills hon slutligen blev tvungen att skicka mig hem. Jag gick hem, hela vägen gallskrikande: Det finns ingen Santa Claus — men jag kunde aldrig övervinna minnet av den orättvisa jag utsatts för, när jag berövats mina godsaker och fått straff för att jag sagt sanningen. När jag berättade det för min mor och frågade: Hade jag inte rätt? Inte finns det väl någon Santa Claus? svarade hon: Det finns ingen Santa Claus, och det finns ingen Gud, du har bara ditt eget kurage att hjälpa dig fram med. Och medan jag satt på fällen vid hennes fötter, läste hon Bob Ingersolls föreläsningar för oss den kvällen.

Den allmänna uppfostran ett barn får i skolan synes mig absolut värdelös. Jag minns, att jag i skolan ansågs antingen häpnadsväckande intelligent och satt som nummer ett i klassen, eller också hopplöst dum och satt lägst. Alltihop berodde på någon minnesslump eller om jag besvärat mig med att inlära det vi fått i läxa. Jag hade aldrig minsta aning om vad det egentligen handlade om. Vare sig jag satt högst eller lägst i klassen, så var det för mig en odräglig stund, varunder jag tittade på klockan, tills visaren pekade på tre och vi sluppo lösa. Min verkliga uppfostran grundlades om aftnarna, när min mor spelade Beethoven, Schumann, Schubert, Mozart och Chopin för oss eller läste högt för oss ur Shakespeare, Shelley, Keats eller Bums. Detta var förtrollade timmar för oss. De mesta läste min mor utantill, och vid en skolfest hänryckte jag en gång vid åtta års ålder mitt auditorium genom att recitera William Lytles »Antonius till Kleopatra»:

»Se, jag dör, jag dör, Egypten!

Blodröd livsvåg ebben når.»

Vid ett annat tillfälle när lärarinnan givit klassen i uppdrag att skriva var och en sitt livs historia, fick min ungefär detta utseende:

»När jag var fem år, hade vi ett litet hus vid Tjugutredje gatan. Vi kunde inte betala hyran, så vi fick inte stanna där, utan flyttade till Sjuttonde gatan, och efter en kort tid blev värden ovettig, så vi flyttade till Tjuguandra gatan, och där fick vi inte bo i fred, utan vi flyttade till Tionde gatan.»

På detta vis fortsatte historien med ett oändligt antal flyttningar. När jag reste mig och läste upp den för skolan, blev lärarinnan mycket ond. Hon trodde det var ett dåligt skämt av mig, och jag skickades till skolföreståndarinnan, som skickade efter min mor. När min stackars mamma läst uppsatsen, brast hon i gråt och bedyrade, att det endast var alltför sant. Sådan var vår nomadliknande tillvaro.

Jag hoppas att skolorna förändrats, sedan jag var liten flicka. Min hågkomst av undervisningen i folkskolorna är en brutal brist på förståelse för barnen. Jag minns också plågan av att försöka sitta stilla på en hård bänk med tom mage eller kalla fötter i våta skodon. Lärarinnan tycktes mig vara ett omänskligt vidunder, som var till för att pina mig. Och om dylika lidanden bruka barnen aldrig orda.

Jag kan inte minnas, att jag någonsin led av fattigdomen i hemmet, där vi togo den som en självfallen sak; det var bara i skolan jag led. För ett stolt och känsligt barnasinne var skolsystemet, sådant jag erinrar mig det, lika förödmjukande som en botgöring. Jag var alltid i upprorsstämning gent emot detsamma.

När jag var omkring sex år gammal, kom min mor en dag hem och fann, att jag samlat ihop ett halvt dussin småttingar från grannskapet — allesammans så små, att de ännu ej kunde gå — och hade dem sittande framför mig på golvet, medan jag lärde dem att svänga på armarna. När hon begärde förklaring, upplyste jag henne om, att detta var min dansskola. Hon tyckte det var lustigt, satte sig vid pianot och började spela för mig. Skolan fortsatte och blev mycket populär. Längre fram kommo små flickor. och deras föräldrar betalade en smula pengar, för att jag skulle undervisa dem. Detta var begynnelsen till något som sedermera skulle bli en mycket inbringande sysselsättning.

När jag var tio år gammal, voro klasserna så stora, att jag upplyste min mor om att det var meningslöst, att jag mer skulle gå i skolan, eftersom det bara var att öda bort tid, när jag ändå kunde förtjäna pengar, något som jag ansåg vida viktigare. Jag satte upp håret högt på huvudet och sade, att jag var sexton år. Som jag var ganska lång för min ålder, trodde mig alla. Min syster Elizabeth, som uppfostrats hos min mormor, kom sedermera hem och bodde hos oss, och tog även del i undervisningen. Vi blevo mycket efterfrågade och undervisade i många de rikaste hemmen i San Fransisco.

Kapitel II.

Som min mor blivit skild, medan jag var spädbarn, hade jag aldrig sett min far. När jag en gång frågade en moster, om jag någonsin haft en far, svarade hon: Din far var en ond ande, som förstörde livet för din mor. Hädanefter föreställde jag mig honom alltid som djävulen i bilderboken med horn och svans, och när andra barn i skolan talade om sina fäder, höll jag mig tyst.

När jag var sju år gammal, bodde vi i tvenne mycket nakna rum tre trappor upp, och en dag hörde jag tamburklockan ringa, gick ut för att öppna och fick se en herre i hög hatt, som såg mycket bra ut, och som sade:

— Kan jag träffa Mrs. Duncan?

— Jag är Mrs. Duncans dotter, sade jag.

— Är detta Prinsessan Trubbnos? sade den främmande herrn. (Det hade varit hans smeknamn på mig, när jag var ett litet barn.)

Och plötsligt tog han mig i sina armar och överhöljde mig med tårar och kyssar. Jag var högst förbluffad häröver och frågade vem han var. Han svarade under tårar: Jag är din pappa.

Jag blev förtjust över nyheten och rusade in för att underrätta familjen.

— Det är en herre därute, som säger att han är min pappa.

Min mor reste sig, vit i ansiktet och upprörd, gick in i rummet bredvid och stängde dörren efter sig. En av mina bröder gömde sig under sängen, den andre retirerade in i ett skåp, och min syster fick ett våldsamt hysteriskt anfall.

— Säg åt honom att gå sin väg, säg åt honom att gå sin väg! ropade de.

Jag var mycket bestört, men som jag var en mycket hövlig liten flicka, gick jag ut igen och sade:

— De andra mår inte riktigt bra och kan inte ta emot i dag. Varpå främlingen tog mig vid handen och bad mig gå en bit med honom.

Vi gingo nedför trapporna och ut på gatan. Jag trippade vid hans sida i ett slags förvirrad hänryckning vid tanken på att denne sköne man var min far och ej hade horn och svans, som jag alltid föreställt mig.

Han tog mig med sig till en glacerestaurang och proppade mig full med glace och bakelser. Jag återkom till familjen i ett tillstånd av vildaste hänförelse och fann dem fruktansvärt nedstämda.

— Det är en alldeles förtjusande herre. och han kommer igen i morgon och ska ge mig mera glace, berättade jag.

Men familjen vägrade träffa honom, och efter någon tid återvände han till sin andra familj i Los Angeles.

Härefter såg jag ej min far på några år, men då uppenbarade han sig plötsligt igen. Denna gång gick min mor in på att ta emot honom, och han skänkte oss ett förtjusande hus med stora danssalar, en tennisbana, en lada och en väderkvarn. Detta berodde på det faktum, att han skaffat sig en fjärde förmögenhet. Tre gånger i sitt liv hade han hittills lagt upp en förmögenhet, och alla hade han förlorat. Denna hans fjärde förmögenhet gick också kaputt i tidens fullbordan, och med den försvann även huset etc. Men under några år bodde vi i det sistnämnda, och det var för oss en fridens hamn mellan två stormiga resor.

Före nämnda kollaps träffade jag gång efter annan min far och fick klart för mig, att han var skald, samt lärde mig även uppskatta honom. Bland hans dikter fanns också en, som på sätt och vis utgjorde en profetia om min egen levnadsbana.

Jag berättar dessa utdrag ur min fars levnadshistoria, därför att dessa tidiga intryck haft ett ofantligt inflytande på mitt senare liv. Å ena sidan närde jag min fantasi med sentimentala romaner, medan jag å andra sidan hade ett synnerligen praktiskt exempel på äktenskapet för mina ögon. Hela min barndom förflöt liksom i skuggan från denne hemlighetsfulle fader, om vilken ingen ville tala, och det förfärliga ordet skilsmässa inristades på mitt sinnes mottagliga yta. Som jag inte kunde be någon förklara dessa saker för mig, försökte jag fundera ut dem på egen hand. De flesta romaner jag läste slutade med lyckliga äktenskap, om vilka det inte fanns anledning att skriva något mer. Men i somliga av dessa böcker, särskilt George Eliots »Adam Bede», fanns en flicka, som inte gifte sig, ett barn, som kom oombett till världen, och den förfärliga vanära, som faller över den stackars modern. Jag kände djupt orättvisan mot kvinnorna i detta sakernas tillstånd, och när jag jämförde detta med min fars och mors historia, beslöt jag på fläcken, att jag skulle leva för att strida emot äktenskapet och för kvinnornas frigörelse och för varje kvinnas rätt att skaffa sig ett eller flere barn, allt eftersom det behagade henne, samt skydda sin rätt och dygd. Detta kan tyckas egendomliga idéer för en liten tolvårig flicka, men mina levnadsomständigheter gjorde mig mycket brådmogen. Jag forskade i äktenskapslagarna och blev upprörd, när jag fick klart för mig kvinnornas slavliv. Jag började försöka läsa i min mors gifta väninnors ansikten, och jag kände på mig, att vart och ett av dem bar det grönögda vidundrets märke och slavstämpeln. Jag avlade en ed, att jag aldrig skulle förnedra mig till detta. Denna ed har jag alltid hållit, till och med när den medförde schism med min mor och missförstånd från hela världens sida. Bland det bästa sovjetregeringen uträttat var avskaffandet av äktenskapet.

Numer skulle jag tro, att de flesta frisinnade kvinnor mer eller mindre utpräglat hysa samma uppfattning som jag, men för tjugu års sedan framkallade min vägran att vigas och mitt eget personliga exempel på en kvinna, som föder barn utom äktenskapet, omfattande missförstånd. Många kvinnor ha frågat mig: Men vem ska försörja barnen? Mig synes, att i den mån vigselceremonien erfordras som garanti för ett påtvunget barnaunderhåll, gifter man sig med en man, den man misstänker skall under vissa givna omständigheter vägra försörja sina barn, något som är en ganska förnedrande tanke. Ty då gifter man sig med en man, som man redan på förhand misstänker för att vara en skurk. Jag hyser emellertid icke så låga tankar om männen, att jag tror den övervägande procenten bland dem utgöres av sådana lågt stående exemplar av människosläktet.

---

Det var tack vare min mor som vår barndom blev så helt genomvävd av musik och poesi. Om kvällarna kunde hon sitta vid pianot och spela i timtal, och det fanns inga bestämda klockslag, när vi skulle gå till sängs eller stiga upp, icke heller någon allmän dagordning för oss. Tvärtom tror jag nästan min mor glömde bort oss helt och hättet, när hon fördjupade sig i sin musik eller deklamerade poesi, glömsk av allting runt omkring sig. Även en av hennes systrar, moster Augusta, var mycket talangfull. Hon hälsade ofta på hos oss och brukade ställa till små privata amatörföreställningar. Hon var mycket vacker, med svarta ögon och kolsvart hår, och jag minns henne klädd i svarta knäbyxor av sammet som Hamlet. Hon hade en härlig röst och skulle säkerligen haft en stor framtid som sångerska, om icke hennes föräldrar betraktat allt som rörde teater såsom djävulens verk. Nu inser jag, att hela hennes liv ödelades av något som nu i våra dar skulle vara en smula svårt att förklara — Amerikas puritanska anda. De första nybyggarna i Amerika förde med sig en viss själsinriktning, som aldrig helt försvunnit. Och deras karaktärsstyrka tryckte sin prägel på det vilda landet, tämde de vilda människorna, indianerna och de vilda djuren på ett förunderligt sätt. Men därjämte försökte de också ständigt tämja sig själva, detta med, konstnärligt sett, ödesdigra resultat.

Från sin tidigaste barndom hade min moster Augusta förkrossats under denna puritanska anda. Hennes skönhet, hennes impulsivitet, hennes vackra röst skulle alla utplånas. Vad var det som på denna tid kom människor att utbrista: Jag ville hellre se min dotter död än på scenen! Nu för tiden är det nästan omöjligt att förstå denna känsla, då stora skådespelare och skådespelerskor ha tillträde till de mest exklusiva kretsar.

Jag antar, att det var vårt irländska blod som gjorde, att vi barn alltid befunno oss i uppror mot detta puritanska tyranni.

En av de första följderna av vår flyttning till det stora huset vår far skänkt oss, var öppnandet av min bror Augustins teater i ladan. Jag minns, att han klippte ut en bit ur skinnfällen i förmaket att användas till skägg åt Rip Van Winkle, som han framställde så realistiskt, att jag brast i gråt, där jag satt och såg på honom från en havrebinge nere bland publiken. Vi voro alla synnerligen lättrörda och kunde aldrig hålla våra känslor tillbaka.

Den lilla teatern hade framgång och blev riktigt berömd i trakten. Den gav oss längre fram anledning till en turné utmed kusten. Jag dansade, Augustin reciterade dikter, och efteråt uppförde vi en komedi, i vilken också Elizabeth och Raymond uppträdde. Fast jag vid denna tid bara var tolv år gammal och de andra ännu i tonåren, voro dessa våra turnéer längs kusten med uppträdanden i Santa Clara, Santa Rosa, Santa Barbara o. s. v. riktigt lyckade.

Min barndoms bärande känslostämning var en ständigt upprorisk anda mot det trångbröstade samhälle, vari vi levde, och mot livets begränsning samt en ständigt växande längtan att fly österut till något som jag inbillade mig skulle erbjuda större vidder. Hur ofta brukade jag inte harangera familjen och släktingarna och alltid sluta med dessa ord: Vi måste härifrån — här kan vi aldrig uträtta något.

---

Jag var den modigaste medlemmen av familjen, och när det absolut inte fanns något ätbart i huset, gick jag frivilligt till slaktaren och lyckades med mina tricks förmå honom att ge oss lammkotletter utan betalning. En gång skickades jag till bagaren för att övertala honom att ge oss fortsatt kredit. För mig inneburo dessa promenader verkliga äventyr, i synnerhet när jag hade framgång, vilket vanligtvis var fallet. Jag brukade dansa av glädje hela vägen hem, där jag kom med bytet i famnen och kände mig som en stråtrövare till mods. Det var en nyttig fostran, detta, ty genom att lära mig handskas med ilskna slaktare, förvärvade jag den teknik, med vilken jag sedermera skulle trotsa svårhanterliga impressarier.

Jag minns en gång, hur jag som litet barn fann min mor gråtande över några saker hon stickat åt en butik, och som man vägrat ta emot. Jag tog korgen från henne, satte en av de stickade mössorna på huvudet och ett par muddar på händerna och gick sedan från dörr till dörr och försålde dem. Jag fick samtliga saker sålda och kom hem med dubbelt så mycket pengar som min mor skulle ha fått från butiken.

När jag hör familjefäder säga, att de arbeta för att lämna barnen en massa pengar i arv, undrar jag, om de begripa, att de härigenom beröva sina barn all äventyrets anda i deras tillvaro. Varje dollar de lämna dem gör dem svagare. Det bästa arv du kan ge ditt barn är att låta det ta sig fram alldeles på egen hand. Vår fostran förde min syster och mig till de rikaste hemmen i San Fransisco. Jag avundades, icke dessa rika barn, beklagade dem tvärtom. Jag häpnade över futtigheten och enfalden i deras tillvaro, och i jämförelse med dessa barn till millionärer tyckte jag mig själv vara tusen gånger rikare i fråga om allt sådant som gör livet värt att leva.