Kjell E Genberg

Gamle eldmannen

Illustrationer:

Jonas Anderson

SAGA Egmont

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Krister, som alltid kallades Kriss, skulle fylla 15. Nina var ett år äldre. De hade aldrig varit så långt borta förr. Båda stirrade på sin pappa som stod i köket med snö i håret. Han hade just varit ute och hämtat tidningen. Ute var det iskallt.

– Ja, det är er tur nu, sa pappa Åke och höll om mamma Ida, som log mot honom. Mamma var med mej sist. Titta, här är era flygbiljetter. Och snart har ni ju sportlov. Dit ni ska är det sommar och väldigt varmt för det mesta. Det är lika varmt i vattnet som i luften, så ingen behöver vara badkruka.

– Jag har hört att det finns hajar i havet, sa Nina och ruskade på sig av obehag. Såna äter människor. Det har jag sett på TV.

Åke Brink skrattade. Han såg på sina barn med något ömt i blicken. De verkade mer vuxna för varje gång han kom hem. Kriss hade växt och blivit lång som en stör och allra överst satt en blond kalufs. Och senast Åke var i Sverige hade Nina fortfarande kvar barnsligt runda drag. De var borta nu. Hon höll på att bli en ung kvinna. Även hon var blond och liksom sin bror väldigt blåögd.

– Öborna säger att hajar inte är farligare än hundar, sa han. Men de säger också att det beror på att hajarna känner igen dom som bor på Poga Poga. De badar inte gärna någon annanstans. Men det där lär ni er. Ni kommer säkert att få många vänner.

Poga Poga, hade han sagt. På denna lilla ö i Söderhavet arbetade han som expert. Nina och Kriss hade ofta talat om att det vore kul att åka dit. Men de hade aldrig trott att det skulle bli av.

– Jag är på ett ställe där man gör kopra och odlar ananas, förklarade han. Och kopra är något man får fram ur kokosnötter. Sen säljs den över hela världen.

– Jodå, det är dom vi lärt oss av. Men det gäller att sälja också, svarade pappa.

– Vi reser första dagen på lovet. Planet går väldigt tidigt. Halv sex på morgonen.

– Och istället för en veckas lov får ni sex veckor ledigt. Jag har pratat med er rektor, så det är okej. En vecka är för kort tid när man ska resa så långt, sa mamma.

Nina och Kriss stirrade på varandra. Först vågade de inte tro att det var sant.

Morfar hade blivit sjuk och hon måste se till honom. När barnen åkte till Söderhavet var hon tvungen att resa till Sundsvall.

– Det är en sak ni måste veta, sa pappa allvarligt. Det finns en vulkan på ön. Om den får utbrott måste vi evakueras.

– Det är mycket här i livet som är orättvist, suckade pappa. Jag ville bara att ni skulle veta om det här.

Först flög de till Amsterdam. Sedan reste de över Atlanten till Chicago. Därifrån for de vidare till Hawaii. Både Nina och Kriss hade hört talas om Hawaii och blev lite besvikna över att inte få stanna där ett tag. Men pappa sa att tyvärr gick det inte för sig.

Redan samma kväll gick de ombord på ett ganska litet flygplan som tog dem till en ö en bit från Poga Poga. Sista biten åkte de båt. Det var intressant, för i vågorna runt båten hoppade delfiner.

Framme vid Poga Pogas hamn såg de den mäktiga vulkanen resa sig över den gröna ön. Den var tvåtusen meter hög, sa båtens kock. Man kunde tydligt se kratern och hur det steg ljus rök ur den. Överst var vulkanen brant och kal, men nedanför var grönskan fantastisk.

Allt tycktes susa. Havets bränningar rullade in och bröts. Solens varma strålar såg ut att leka och dansa i palmkronorna. Nina stod vid relingen och bara njöt av allt nytt hon såg.

– Poga Poga är mycket större än den verkar, sa pappa och pekade. Titta på alla palmer. Här finns massor av kokosnötter. Det är bra. Så länge de finns har jag jobb.

De bar i land sina väskor. Vid båtbryggan stod mycket folk. Vackra, bruna människor som tittade intresserat på de bleka barnen från andra sidan jorden. En gammal kvinna i färgglad klänning kom fram och ville ta deras väskor.

– Det här är Hattie, sa han. Hon sköter huset där vi bor. Henne ska ni vara snälla mot, för hon lagar det bästa käket på den här sidan Kina.

Huset de skulle bo i var ganska litet och hade tak av palmblad. Där inne var det svalt, mycket svalare än utomhus. På väggarna hängde mattor flätade av palmblad.

Hattie hade gjort i ordning en måltid för att välkomna dem. Först såg Nina och Kriss på varandra. Maten såg konstig ut. Den liknade faktiskt knäck.

– Det är glödstekt inaa, sa pappa. Det är små, små fiskar som ibland kommer till kajen i stora stim. Då kan man ösa upp dom i hinkar. Så rör man ihop dom med mjöl och vatten och steker dom. Jättegott! Det smakar som strömmingen hemma.

De viftade bort flugorna som svärmade över fiskfatet, men det hjälpte inte. Flugorna kom tillbaka hela tiden.

– Det kommer alltid flugor när man steker fisk, sa han. Det enda som hjälper mot dom är att elda med fuktig ved. Men det vill jag inte göra här inne.

Det var faktiskt väldigt gott. Till fisken åt de palmskott. Pappa stoppade i sig en halv meter, men så mycket orkade inte barnen äta.

Kriss somnade vid matbordet innan han ens fått efterrätt. Nina åt frukten som ställts fram. Den var gul och rund och smakade väldigt gott. Men det syntes att också hon var trött efter den långa resan.

Kriss och Nina hade nyss ätit pannkakor. De hörde Hattie slamra med fat och grytor i köket. När de tittade ut genom fönstret såg de att backen ner mot vägen var fylld av nyfikna, bruna ungar. Flera av dem satt i skuggan av ett stort träd. De stirrade när svenskarna visade sig.

När Hattie tittade in genom dörren var hon blank i ansiktet. Det var en varm dag och hon blev inte svalare av att stå vid spisen.

– De vill nog se vad ni är för sort, sa hon. Vi bor utanför staketet, så er har de en chans att titta på.

Gamle eldmannen

1

2