Andra delen av en trilogi där Löwensköldska ringen är den första och Anna Svärd den tredje och avslutande.
ÖVERSTINNAN.
I.
En gång i tiden fanns det i Karlstad en överstinna, som hette Beate Ekenstedt.
Hon var en Löwensköld ifrån Hedeby och alltså född
friherrinna, och hon var så fin, och hon var så trevlig, och
hon var så bildad, och hon kunde skriva vers, som var
likaså roliga som fru Lenngrens.
Hon var liten till växten, men hon hade en god hållning,
såsom alla Löwensköldar, och ett intressant ansikte. Hon
sade vackra och charmanta saker till alla, som hon råkade.
Det var någonting romantiskt över henne, och de, som en
gång hade sett henne, kunde aldrig glömma henne.
Hon klädde sig utsökt, och hon var alltid utmärkt väl
kammad, och vart hon kom, så var det alltid hon, som hade
den vackraste broschen och det smakfullaste armbandet och
den mest gnistrande juvelringen. Hon hade också de minsta
fötter, som en människa kunde ha, och antingen det var
modernt eller inte, så gick hon alltid i små högklackade
skor, som var klädda med guldbrokad.
Hon bodde i det finaste huset i Karlstad, och det låg inte
inne i husgyttret vid de trånga gatorna, utan vid
Klarälvsstranden, så att överstinnan från sitt lilla kabinett kunde se
ner i älvvattnet. Hon brukade berätta, att en natt, när det låg
ett klart månsken över älven, hade hon sett näcken sitta och
spela på guldharpa alldeles under hennes fönster. Och det
var ingen, som tvivlade på att hon hade sett rätt. Varför
skulle inte näcken vilja ge en serenad för överstinnan
Ekenstedt, han som så mången annan?
Alla förnäma resande, som kom till Karlstad, brukade
gå till överstinnan på uppvaktning. De blev genast
ofantligt förtjusta i henne och tyckte, att det var hårt, att hon
skulle sitta begraven i en småstad. Man sade, att biskop
Tegnér hade skrivit en dikt till henne och att kronprinsen
hade sagt, att hon hade en charme som en fransyska. Och
till och med general von Essen och andra, som hade varit
med på Gustav III:s tid, måste medge, att sådana middagar,
som de blev bjudna på hos överstinnan Ekenstedt, hade de
aldrig fått maken till, varken i fråga om maten eller
serveringen eller konversationen.
Överstinnan hade ett par döttrar, Eva och Jaquette. De
var täcka och vänliga flickor, och de skulle ha blivit
beundrade och omtyckta, varhelst i världen de hade kommit
att bo, men i Karlstad var det ingen, som så mycket som
såg åt dem. Där blev de alldeles överglänsta av modern.
Om de kom på en bal, så tävlade ungherrarna om att få
dansa med överstinnan, men Eva och Jaquette, de fick sitta
och klä väggarna. Och som förut är sagt, så var det inte bara
näcken, som gav serenader utanför det Ekenstedtska huset,
men aldrig var det någon, som sjöng under döttrarnas
fönster, utan endast under överstinnans. Unga poeter kunde
sitta och dikta vers till B. E., men ingen enda var det,
som satte ihop några strofer till E. E. eller J. E. De, som
ville vara elaka, påstod, att när det en gång hände, att
en underlöjtnant friade till lilla Eva Ekenstedt, så fick
han korgen, därför att överstinnan tyckte, att han hade
dålig smak.
Överstinnan hade också en överste, en präktig och bra
karl, som skulle ha blivit högt uppskattad, vart han hade
kommit, bara inte i Karlstad. I Karlstad, där jämförde man
översten med överstinnan, och när man såg honom vid sidan
av hustrun, som var så lysande och så ovanlig och så rik
på infall och så spelande livlig, så tyckte man, att han såg
ut som en bondpatron. De, som var gäster i hans hus,
brydde sig knappast om att höra på vad han sade, det var,
som om de alls inte skulle ha sett honom. Det var inte tal
om att överstinnan skulle ha tillåtit alla dessa, som svärmade
omkring henne, det minsta otillbörliga närmande, det fanns
ingenting att anmärka på hennes vandel, men att dra fram
mannen ur hans skymundan, det tänkte hon aldrig på. Hon
tyckte nog, att det passade honom bäst att få vara litet
obemärkt.
Men denna charmanta överstinnan, denna firade
överstin-nan, hon hade inte bara en man och två döttrar, utan hon
hade också en son. Och den sonen älskade hon, honom
beundrade hon, honom drog hon fram i ljuset vid alla
möjliga tillfällen. Honom gick det inte an att försumma
eller förbise för dem, som var gäster i det Ekenstedtska
huset, ifall man ville göra sig förhoppning om att bli
bjuden dit än en gång. Men det ska inte heller förnekas,
att överstinnan hade skäl att vara stolt över sonen. Han var
både begåvad och hade ett älskligt sätt och ett tilldragande
yttre. Han var varken oförskämd eller påflugen som andra
bortskämda barn. Han skolkade inte från skolan, och han
gjorde aldrig några fuflPens för lärarna. Han var mer
romantiskt anlagd än systrarna. Innan han var åtta år fyllda, kunde
han sätta ihop riktigt nätta vers. Han kunde komma och
berätta för modern, att han hade hört näcken spela och sett
älvorna dansa på Voxnäs-ängarna. Han hade fina drag och
stora, mörka ögon, och han var sin mors rätta barn i alla
hänseenden.
Fastän han intog hela platsen i överstinnans hjärta, så
kunde man inte precis säga, att hon var en svag mor.
Åtminstone fick då Karl-Artur Ekenstedt lära sig att arbeta.
Hon satte honom högre än alla andra skapade varelser, men
just därför gick det inte an för honom att komma hem från
gymnasiet med annat än de bästa betyg, som stod att få.
Och det lade alla märke till, att så länge som Karl-Artur
gick i en klass, så bjöd aldrig överstinnan till sig någon av
de lärare, som läste med honom. Nej, det skulle inte kunna
sägas, att Karl-Artur fick vackra betyg, därför att han var
son till överstinnan Ekenstedt, som gav så fina middagar.
Se, det var stil på överstinnan.
På sitt avgångsbetyg från Karlstads gymnasium hade
Karl-Artur laudatur, alldeles som Erik Gustav Geijer på sin tid.
Och att ta studentexamen i Uppsala, det var bara en lek
för honom liksom för Geijer. Överstinnan hade ju sett den
lille tjocke professor Geijer många gånger och haft honom
som bordskavaljer, och visst var han begåvad och
märkvärdig, men inte kunde hon låta bli att tycka, att Karl-Artur
hade likaså gott huvud, och nog borde han också en gång
kunna bli en berömd professor och bringa det så vitt, att
kronprins Oskar och landshövding Järta och överstinnan
Silfverstolpe och alla de andra berömdheterna i Uppsala
skulle komma och lyssna till hans föreläsningar.
Höstterminen 1826 kom Karl-Artur till Uppsala. Och hela
den terminen, liksom sedan under alla de år, som han
vistades vid imiversitetet, skrev han hem en gång i veckan.
Men intet enda av breven blev förstört, utan överstinnan tog
vara på dem. Hon läste om dem själv gång på gång, och på
de vanliga söndagsmiddagarna, då släkten kom tillsammans,
brukade hon läsa upp det sist anlända brevet. Det kunde
hon gott göra. Detta var brev, som hon hade orsak att vara
stolt över.
Överstinnan hade en liten misstanke, att släktingarna
väntade, att Karl-Artur skulle bli mindre exemplarisk, då
han kom ut på egen hand. Därför var det en seger att kunna
läsa upp för dem hur Karl-Artur hyrde billiga, möblerade
rum, och hur han köpte smör och ost på torget för att kunna
leva på hemskaffning, och hur han steg upp klockan fem
var morgon, och hur han arbetade tolv timmar dagligen.
Och alla de vördnadsfulla ordalag sedan, som han nyttjade
i breven, och alla de uttryck av beundran, som han ägnade
sin mor! Överstinnan tog inte något betalt för att hon fick
sitta och läsa upp för domprosten Sjöborg, som var gift
med en Ekenstedt, och för rådman Ekenstedt, som var
hennes mans farbror, och för kusinerna Stake, som bodde
vid torget i stora hörnhuset, att Karl-Artur, som nu var ute
i världen, alltjämt ansåg, att hans mor hade kunnat bli en
diktarinna av stor rang, om hon inte hade hållit det för sin
plikt att bara leva för man och barn. Nej, hon tog inte något
betalt för detta, hon gjorde det gärna gratis. Så van, som
hon var vid all möjlig hyllning, kunde hon inte läsa upp
dessa ord utan att få ögonen fulla av tårar.
Men den största triumfen bereddes överstinnan fram emot
julen, då Karl-Artur skrev, att han inte hade gjort slut på
alla de pengar, som fadern hade skickat med honom, då
han gav sig av till Uppsala, utan att han skulle ha ungefär
halva summan med sig tillbaka. Då blev både domprosten
och rådmannen ganska häpna, och den längste av kusinerna
Stake svor på att något sådant hade aldrig förr hänt och
skulle säkert aldrig mer komma att hända. Hela släkten var
överens om att Karl-Artur var ett under.
Visst kändes det tomt för överstinnan, att Karl-Artur
skulle ligga vid akademien största delen av året, men hon
hade ju en så stor glädje av breven, att hon knappast kunde
önska, att det skulle vara annorlunda. När han hade varit
på en föreläsning av den store nyromantiske poeten
Atter-bom, så kunde han utbreda sig så ofantligt intressant över
filosofi och poesi. Och när ett sådant brev hade kommit,
så kunde överstinnan sitta och drömma om all den storhet,
som Karl-Artur skulle nå upp till. Hon kunde inte tänka
sig annat, än att han skulle komma att gå om professor
Geijer i ryktbarhet. Han skulle kanske bli en lika stor man
som Karl von Linné. Varför skulle han inte kunna bli lika
världsberömd? Eller varför skulle han inte kunna bli en
stor skald? Varför skulle han inte kunna bli en annan
Tegnér? Ack, ack, det är ingen, som kan få njuta en sådan
undfägnad som den, som gör sig kalas i tankarna.
Var jul- och var sommarferie kom Karl-Artur hem till
Karlstad, och för varje gång hon på nytt såg honom, tyckte
överstinnan, att han hade blivit manligare och vackrare.
Men annars var han inte på minsta sätt förändrad. Han
visade sig lika tillbedjande mot henne, lika vördnadsfull
mot fadern, lika skämtsam och lekfull mot systrarna.
Ibland kunde överstinnan bli litet otålig, därför att han
låg stilla i Uppsala och läste år efter år, utan att det
egentligen hände något. Men alla människor förklarade för
henne, att eftersom Karl-Artur skulle ta stora
kandidatexamen, så måste det kräva sin rundliga tid, innan han blev
färdig. Hon fick lov att tänka på vad det ville säga att
avlägga examen och ha betyg i alla de ämnen, som lästes
vid universitetet, både i astronomi och hebreiska och
geometri. Det kimde inte gå av för mindre, överstinnan tyckte,
att det var en grym examen, och det gav man henne rätt i,
men den kunde ju inte ändras heller bara för Karl-Arturs skull.
Långt fram på hösten 1829, när Karl-Artur höll på med
sin sjunde termin i Uppsala, skrev han hem till överstinnans
stora glädje, att han hade anmält sig till att avlägga prov
i latinsk skrivning. Det var ju inte något särskilt svårt prov,
skrev han, men det var viktigt, därför att man måste vara
godkänd i latinsk skrivning, innan man fick komma upp
i den riktiga examen.
Karl-Artur gjorde alls inte något väsen av den
skrivningen. Han bara sade, att det skulle bli skönt att ha den
undanstökad. Han hade ju aldrig haft något otalt med
latinet, som en del annat gott folk, så att han tyckte sig
ha goda grunder att hoppas, att allt skulle gå bra.
Han nämnde i samma brev, att nu var det sista gången
för denna termin, som han skrev till sina ömma föräldrar.
Så snart han hade fått veta hur provet hade utfallit, ämnade
han bege sig på hemvägen. Och den sista november trodde
han bestämt att han skulle få trycka föräldrar och systrar
i sin famn.
Nej, Karl-Artur hade inte alls gjort någon affär av det
latinska provet, och det vaf han glad åt efteråt, för det gick
inte bättre, än att han blev kuggad. Uppsalaprofessorerna
tillät sig att kugga honom, fastän han hade haft laudatur
i alla ämnen, då han från Karlstads gymnasium sändes till
universitetet.
Han blev mer häpen och överraskad än egentligen
förödmjukad. Han kunde inte finna annat, än att hans sätt att
behandla latinet mycket väl lät försvara sig. Visst var det
förargligt att komma hem som en besegrad, men han trodde
nog, att föräldrarna, eller åtminstone modern, skulle förstå,
att det måste bero på något slags kitslighet. Professorerna
i Uppsala ville kanske visa, att de hade större fordringar än
lektorerna i Karlstad, eller också hade de möjligen funnit,
att det vittnade om alltför stor självsäkerhet, att han inte
hade deltagit i några kollegier.
Det var flera dagars resa mellan Uppsala och Karlstad,
och man kan säga, att han hade glömt hela missödet, då
han körde in genom östra tullen i skymningsstunden den
trettionde november. Han var nöjd med sig själv, därför
att han hade kommit precis på dagen, som han hade skrivit.
Han satt och tänkte på att nu stod nog modern i
salongsfönstret och spejade efter honom och att systrarna säkert
höll på med att duka kaffebordet.
Han körde igenom hela staden och var i samma goda
humör, ända tills han kom ut ur de trånga och krokiga
gatorna och såg västra älvgrenen och Ekenstedtska huset
alldeles på strandbrädden. Vad i all världen stod här på?
Hela huset var upplyst, det låg och strålade som en kyrka
på en julmorgon. Och slädar, som var fulla av pälsklädda
människor, ilade förbi honom, och alla tycktes ämna sig
just till hans hem.
"De måtte ha storkalas hemma", tänkte han, och han
tyckte, att det var litet besvärligt. Han var ju trött efter
resan, och nu skulle han inte få vila ut, utan bli tvungen
att byta kläder och hålla gästerna sällskap ända till midnatt.
Men så med ens blev han orolig.
"Bara inte mamma har gått och ställt till med kalas för
att fira den latinska skrivningen!"
Han bad skjutsbonden, att han skulle köra till
köksingången, och steg av där för att inte behöva råka samman
med gästerna.
Ett par minuter senare blev överstinnan efterskickad. Hon
skulle bekväma sig ut i hushållerskans rum för att tala med
Karl-Artur, som just hade kommit hem.
Överstinnan hade varit i stor oro för att Karl-Artur inte
skulle hinna fram i tid till middagen. Hon blev överlycklig,
då hon hörde, att han var kommen, och skyndade sig ut till
honom.
Men Karl-Artur tog emot henne med sträng uppsyn. Han
såg inte, att hon sträckte ut armarna emot honom. Ja, han
gjorde ingen min av att hälsa på henne.
— Vad är det mamma har ställt till? sade han. Varför
är hela staden hitbjuden just i dag?
Det var inte tal om ömma föräldrar den har gången. Han
visade inte den minsta glädje att se henne.
— Men jag tyckte, att vi skulle ha det litet högtidligt,
sade överstinnan. Nu, när du har gått igenom denna
förskräckliga skrivningen.
— Mamma tog förstås aldrig med i beräkningen, att jag
kunde bli kuggad, sade Karl-Artur. Men så förhåller det
sig i alla fall.
Då stod överstinnan där handfallen.
Se, den tanken hade ju aldrig, aldrig kunnat stiga upp
i hennes hjärna, att Karl-Artur skulle låta kugga sig.
— Ja, det har ju inte någon betydelse i och för sig, sade
Karl-Artur. Men nu ska hela staden få veta det. Mamma
har väl bjudit hit alla dessa människor för att fira mina
triumfer.
Överstinnan stod där alltjämt lika handfallen.
Se, hon visste ju hur det var med Karlstadsborna. De
tyckte nog, att flit och sparsamhet var utmärkta ting hos
en student, men det var alls inte nog för dem. De väntade
på prisbelöningar i Svenska akademien och på disputationer,
som var så lysande, att alla de gamla professorerna
bleknade under skägget. De väntade på genialiska
improvisationer vid nationsfesterna och inbjudningar till de litterära
kretsarna, till professor Geijers eller landshövding von
Kraemers eller överstinnan Silfverstolpe.
Sådant förstod de sig på, men i Karl-Arturs hittillsvarande
karriär hade det inte funnits något av detta lysande och
utmärkta, som visade, att han var en framstående begåvning.
Överstinnan visste, att folk saknade detta, och när nu
Karl-Artur äntligen hade avlagt ett kunskapsprov, så menade
hon, att det inte skulle skada att göra litet affär av saken.
Men se, att Karl-Artur inte skulle gå igenom, det hade
hon aldrig kunnat tänka sig.
— Det är ingen, som vet något bestämt, sade hon
eftertänksamt. Ingen utom husfolket. De andra har bara hört,
att det var fråga om en liten glad överraskning.
— Då får mamma också hitta på någon glad
överraskning åt dem, sade Karl-Artur. Jag tänker gå opp på mitt
rum, och jag kommer inte ner till middagen. Inte för att
jag tror, att Karlstadsborna tar det så hårt, att jag har fallit
igenom, men jag vill inte ha deras beklaganden.
— Vad i all världen ska jag hitta på? klagade överstinnan.
— Det lämnar jag åt mamma själv att tänka ut, sade
Karl-Artur. Nu går jag opp till mitt. Gästerna behöver ju
alls inte veta, att jag har kommit hem.
Men detta var alldeles för smärtsamt och omöjligt. Där
skulle överstinnan sitta vid bordet och vara briljant, och
under tiden skulle hon tänka på att han gick uppe på sitt
rum och var ledsen och ond. Hon skulle inte få glädja sina
ögon med att se honom. Detta var för hårt för överstinnan.
— Kära Karl-Artur, du får lov att komma ner till
middagen. Jag ska hitta på något.
— Vad ska mamma hitta på?
— Det vet jag inte. Jo, nu vet jag! Du ska bli alldeles
nöjd. Ingen ska förstå, att middagen var tillställd för din
skull. Lova mig bara, att du byter om kläder och kommer
ner!
Det blev en så lyckad middag. Bland alla de många
lyckade och lysande festerna i det Ekenstedtska hemmet var
detta en av de allra mest minnesvärda.
Vid steken, då champagnen serverades, kom det verkligen
en överraskning. Översten reste sig då och bad de närvarande
förena sig med honom för att dricka en välgångsskål för
löjtnant Sten Arcker och hans dotter Eva, vilkas förlovning
han härmed ville tillkännagiva.
Det blev ett stort jubel.
Löjtnant Arcker var en fattig karl utan vidare goda
utsikter i befordringsväg. Man visste ju, att han länge hade
gått och svärmat för Eva Ekenstedt, och därför att
småflickorna Ekenstedt sällan hade några beundrare, hade hela
staden intresserat sig för saken. Men man hade alltid trott,
att överstinnan skulle ge honom korgen.
Sedermera sipprade det allt ut hur det hängde ihop med
eklateringen. Karlstadsborna fick reda på att överstinnan
hade låtit Eva och Arcker förlova sig, bara därför att
ingen skulle misstänka, att det hade gått på tok med den
överraskningen, som hon ursprungligen hade velat bereda
gästerna.
Men det var visst ingen, som fördenskull beundrade
överstinnan mindre än förut. Tvärtom. Man sade bara, att
det inte fanns någon, som hade större förmåga att reda sig
i svåra och syrprenerande situationer än överstinnan
Ekenstedt.
II
Överstinnan Beate Ekenstedt var sådan, att när någon hade
förbrutit sig emot henne, så väntade hon, att denne skulle
komma och be om förlåtelse. Bara den ceremonien var
överstökad, så tillgav hon alltsammans av gott hjärta och visade
sig likaså vänlig och förtrolig som före osämjan.
Hela julhelgen hoppades hon, att Karl-Artur skulle be om
ursäkt för att han hade talat så hårt till henne den där
kalaskvällen, då han hade kommit hem från Uppsala. Hon
fann det nog förklarligt, att han hade förgått sig i första
uppbrusningen, men hon kunde inte förstå, att han gick och
teg och inte alls låtsade om sin förbrytelse, sedan han hade
fått tid till eftertanke.
Men Kar I-Artur lät julhelgen gå utan att nämna ett ord
om ånger eller ledsnad. Han roade sig som vanligt på
bjudningar och slädpartier och var uppmärksam och angenäm
i hemmet, men han sade inte de par orden, som överstinnan
väntade på. Det var kanske ingen mer än hon och han, som
märkte det, men det reste sig en osynlig mur mellan dem,
så att de inte kunde komma riktigt nära varandra. Det var
ingen brist på kärlek eller ömma talesätt på någotdera
hållet, men det där, som åtskilde och höll dem ifrån
varandra, blev inte undanskaffat.
När Karl-Artur kom till Uppsala, tänkte han inte på annat
än att reparera sitt nederlag. Om överstinnan hade väntat,
att han skulle göra en skriftlig avbön, så blev hon bedragen.
Han skrev inte om annat än sina latinstudier. Nu tog han
latinska kollegier för två docenter, gick var dag på latinska
föreläsningar och hade dessutom blivit medlem i en klubb,
där man övade sig i latinska disputationer och orationer.
Han gjorde allt, som stod i hans makt, för att han denna
gång skulle bestå i provet.
Hem skrev han de mest förhoppningsfulla brev, och
överstinnan svarade i samma anda. Men hon var i alla fall
ängslig för honom. Han hade varit ohövlig mot sin egen
mor utan att be om förlåtelse, och det kunde nog hända,
att han skulle bli straffad.
Inte för att hon begärde straff över sonen. Hon bad till
Gud, att han inte skulle lägga märke till den lilla
förbrytelsen, utan att allt skulle få vara glömt. Hon sökte
förklara för Vår Herre, att alltsammans var hennes fel.
— Det var bara jag, som var dum och fåfäng och ville
lysa med hans framgångar, sade hon. Det är inte han, som
förtjänar straff, utan jag.
Men hon fortfor att i vartenda brev efterspana de där
orden, som hon saknade. Och när hon inte såg till dem,
blev hon alltmer orolig. Hon kände på sig, att det omöjligt
kunde gå bra för Karl-Artur i skrivningen, om han inte hade
fått hennes förlåtelse.
En vacker dag, när det led mot slutet av terminen,
förklarade överstinnan, att hon ville fara till Uppsala och hälsa
på sin goda vän Malla Silfverstolpe. De hade råkat samman
förra sommaren på Kavlås hos Gyllenhaals och blivit så
goda vänner, att den kära Malla hade bett henne komma
till Uppsala under vintern och göra bekantskap med hennes
litterära vänner.
Hela Karlstad förvånade sig, att överstinnan ville företa
sig en sådan resa mitt i tjällossningen. Man tyckte, att
översten borde ha sagt nej, men översten sade ja som
vanligt, och överstinnan gav sig av. Hon hade det förskräckligt
på vägen, alldeles som Karlstadsborna hade förutsagt. Flera
gånger fastnade hennes resvagn i dyn, så att den måste
lyftas upp med stänger. En gång var det en av fjädrarna
som bröts, och en annan gång gick vagnsstången tvärt av.
Men överstinnan kämpade sig framåt. Liten och svag var
hon, men tapper och lustig, och gästgivare och hållkarlar,
smeder och bönder, som hon råkade utmed Uppsalavägen,
var färdiga att gå i döden för henne. Det var, som om de
skulle ha vetat hur nödvändigt det var, att överstinnan kom
fram till Uppsala.
Fru Malla Silfverstolpe hade överstinnan naturligtvis
underrättat om sin ankomst, men inte Karl-Artur, och hon
hade bett fru Silfverstolpe att inte låta honom veta något.
Det skulle vara så roligt att få komma och överraska.
När överstinnan hade hunnit så långt som till Enköping,
blev det stopp på nytt. Nu hade hon bara några få mil
kvar till Uppsala, men en hjulring hade lossnat, och innan
den blev fastsatt, kunde hon inte komma ur fläcken. Hon
var förfärligt orolig. Hon hade varit på väg aldrig så länge,
och den latinska skrivningen kunde äga rum när som helst.
Men hon for ju till Uppsala bara därför, att Karl-Artur
skulle få tillfälle att be henne om förlåtelse före
skrivningen. Hon visste, att om inte detta bleve gjort, så skulle
inga kollegier eller föreläsningar hjälpa honom. Han skulle
bli kuggad ofelbart, alldeles ofelbart.
Hon kunde inte hålla sig stilla i rummet, som hade
upplåtits åt henne på gästgivargården. Hon steg oupphörligen
nerför trappan ut på gårdsplanen för att se efter om inte
vagnshjulet hade kommit tillbaka från smedjan.
Vid ett av dessa tillfällen såg hon en kärra med en student
i sätet bredvid skjutspojken svänga in på gården, och
studenten, som sprang ur kärran, det var ju — nej, hon
kunde inte tro sina ögon — det var ju Karl-Artur!
Han kom fram till henne där hon stod. Han slöt henne
inte i sina armar, men han grep hennes hand, tryckte den
mot sitt bröst, och med sina sköna, drömtunga barnaögon
såg han in i hennes.
— Mamma, sade han, förlåt mig för att jag bar mig så
illa åt i vintras, då mamma hade ställt till med kalas för
att fira min latinska skrivning!
Det var nästan för stor lycka för att vara sant.
Överstinnan ryckte lös sin hand, slog armarna om
Karl-Artur och kysste honom gång på gång. Hon förstod
ingenting, men hon visste, att hon hade fått tillbaka sin son,
och hon kände, att detta var det lyckligaste ögonblicket
i hennes liv.
Hon drog honom med sig in på gästgivargården, och nu
kom förklaringen.
Nej, han hade inte ännu skrivit. Skrivningen skulle äga
rum följande dag. Men det oaktat hade han nu varit på
väg till Karlstad för att råka henne.
— Du är en galenpanna, sade hon. Ämnade du resa fram
och tillbaka på ett dygn?
— Nej, sade han, jag gav allting förlorat, men jag visste,
att detta måste göras. Det tjänade ingenting till att försöka.
Jag kunde inte lyckas, förrän jag hade fått din förlåtelse.
— Men, min gosse, det hade bara behövts det minsta
lilla ord i ett brev.
— Det har legat dunkelt och oklart över mig hela
terminen, sade han. Jag har känt mig ängslig, jag har varit
utan tillförsikt, men har inte vetat varför. Först i natt gick en
klarhet opp för mig. Jag hade sårat det hjärta, som klappar
för mig med så mycken ömhet. Jag kände, att jag inte kunde
arbeta med framgång, förrän jag hade gjort avbön hos
min mor.
Överstinnan satt vid bordet. Hon lade ena handen över
ögonen, som stod fulla av tårar, och sträckte den andra
mot sonen.
— Detta är underbart, Karl-Artur, sade hon, tala mer!
— Nåväl, började han, i samma förstuga som jag bor
en annan värmlänning, som heter Pontus Friman. Han är
en pietist, han umgås inte med andra studenter, och inte jag
heller har haft någon beröring med honom. Men tidigt i
morse gick jag in till honom på hans rum och sa honom
hur det stod till med mig. "Jag har den ömmaste mor, som
någon kan äga", sa jag. "Men jag har sårat henne, och jag
har inte bett henne om förlåtelse. Vad ska jag göra?"
— Och han svarade?
— Han svarade bara detta: "Res genast till henne!" Jag
förklarade, att detta var min högsta önskan, men i morgon
skulle jag skriva pro exercitio. Mina föräldrar skulle helt
säkert ogilla, att jag försummade skrivningen. Men Friman
ville ingenting höra. "Res genast!" sa han. "Tänk inte på
något annat än att försona dig med din mor! Gud ska
hjälpa dig."
— Och du for?
— Ja, mamma, jag for för att kasta mig för dina fötter.
Men inte förr satt jag i kärran, än jag fann mig själv
oförlåtligt dåraktig. Jag hade den allra starkaste lust att vända
om. Jag visste ju, att även om jag dröjde i Uppsala ett par
dagar till, så skulle din kärlek tillgiva mig allt, men jag
fortsatte ändå. Och Gud hjälpte mig. Jag fann dig här. Jag
vet inte hur du har kommit hit, men det måste vara på
Hans tillskyndan.
Tårarna sköljde över ansiktet på både mor och son. Var
det inte ett under, som hade skett för deras skull?
De kände, att den milda Försynen vakade över dem. De
kände också tydligare än någonsin styrkan av den kärlek,
som förenade dem.
En timme satt de tillsammans på gästgivargården. Sedan
sände överstinnan Karl-Artur tillbaka till Uppsala och bad
honom hälsa den kära Malla Silfverstolpe, att modern inte
skulle komma att besöka henne denna gång.
Se, överstinnan brydde sig inte om att resa till Uppsala.
Målet med resan var redan uppnått. Nu visste hon, att
Karl-Artur skulle bestå i provet. Hon kunde tryggt vända åter
till sitt hem.
