reading

GRIMÖN.

På Grimön i den västra skärgarden bodde för några år sedan en man och en hustru, som var varandra mycket olika.

Mannen, som var omkring femton år äldre än hustrun, hade aldrig varit annat än ful, trög och senfärdig och hade inte blivit bättre på gamla dar, hustrun åter hade alltid varit nätt och lätt, och hennes lilla vackra ansikte hade bibehållit sig så väl, att hon såg närapå lika bra ut vid femtio som vid tjugu.

Dessa två makar satt en vacker söndagskväll på en stor stenhäll, som stack upp ur marken alldeles utanför deras hus, och samspråkade i god ro. Mannen, som tyckte om att höra sin egen röst och lade sina ord väl, utbredde sig för hustrun över en artikel, som han just nyss hade läst i en tidning. Hustrun hörde på honom med inte alltför spänd uppmärksamhet.

"Ack, den Joel, den Joel", tänkte hon, "att han kan få ut så mycken lärdom ur ett sådant där tidningsblad! Han har verkligen ett märkvärdigt gott huvud. Det är bara synd, att han inte är i stånd att göra något bruk av det för sin och min räkning, utan bara för andras."

Medan hon tänkte så, gled hennes blickar bort till boningshuset, som var rätt stort, men så förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fick hålla till i en liten flygel, som de forna ägarna, vilka alla som en hade varit sjökaptener, hade begagnat till kök och visthus. "Om Joel ändå hade haft lust för sjön, så att han hade blivit sjökapten såsom hans far och farfar! fortsatte hustrun sina funderingar. "Då hade han säkert haft en samlad sparpenning på gamla dar, och vi hade kunnat se framåt mot en lugn ålderdom. Men han har alltid envisats med att gå och arbeta på lanlbruket. Och nu har vi det också som vi har det."

Hon flyttade sig inte från sin plats, så länge som mannen fortsatte att tala, men hennes lilla huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det ha suttit på halsen på en fågel, vred sig så, att hon kunde överblicka några åkerlappar och potatisland, som låg likt små runda växtöar mellan de väldiga klipphällar, som utgjorde den egentliga marken på Grimön.

Alla dessa småland var uppbrukade av mannen, ja, man kunde nästan säga, att de var ditskaffade av honom Han hade fraktat hem till Grimön otaliga båtlaster jord och gödsel, i fast förvissning att de en gång skulle ge honom fullgod lön för mödan.

"Allt det besvär han har gjort sig med de här jordplättarna!" tänkte hustrun. "Och så behövs det bara, att en riktigt hård nordanstorm bryter ut vid pingsttiden för att göra slut på allt, som är sått och satt. Nej, när en bor som vi, så är det ju klart, att det är meningen, att en ska ta födan ur havet."

Åter vände hon på det lilla huvudet. Genom tomrummet mellan boningshuset och flygeln kunde hon se ut över en vid, blänkande vattenyta.

- Ja, se havet, suckade hon. Det är något, det. Där kan en fara och handla och tjäna pengar. Om jag hade varit karl, så vet jag då, att jag först och främst skulle ha gett mig ut till sjöss. Aldrig i världen skulle jag ha slagit mig på jordbruk. Hur ska det nu gå för oss, när vi blir gamla och inte mer orkar sköta om det själva? Ingen av våra barn vill stanna hemma och hjälpa oss med sådant släpgöra, och det kan en inte heller begära.

De sista orden måtte hon ha uttalat högt, för mannen, som hade hållit på att berätta för henne om alla de faror och fasor, som en nyligen hemkommen engelsk nordpolsexpedition hade fått utstå, avbröt sig mitt i en mening.

-Du hör visst inte på vad jag säger, sade han. Men det var nog inte första gången, som han fann sig tala för döva öron, för han lät varken förvånad eller förargad.

-Visst hör jag på, försäkrade hustrun. Jag sitter just och tänker på att du talar så bra, att du kunde ge dig ut som predikant.

-Jag vet just inte vad jag ska säga om det berömmet, sade mannen och log godmodigt åt henne. När jag inte kan få den åhöraren jag nu har till att följa med, så lär det inte Iyckas bättre med en hel församling.

-Men jag har ju följt med! utbrast hustrun, som nu blev riktigt het om öronen. Jag vet ju, att de hade blivit av med fartyget redan första vintern, att de fick lov att bygga sig snöhus, och att de måste ligga kvar där oppe in på andra året, så att det blev slut på maten för dem, och till sist låg de och tuggade på skinnremmar.

Hon lät harmsen, och det lilla draget vid munnen, som visade, att det inte ville mycket till för att hon skulle komma i dåligt Iynne, framträdde allt tydligare.

-Jag undrar allt hur det skulle kännas, du Thala, om en hade någon av sina egna med bland dem, som låg och svalt i de där snöhusen, framkastade mannen.

Hustrun gav honom en snabb blick. Hade Joel inte sagt de där orden med en särskild betoning? Men mannen satt och såg rätt framför sig, och hans gamla vattniga ögon var alldeles uttryckslösa.

-Ja, om en bara ska sitta och tänka på dem, som har det svårt, då skulle en inte få många glädjestunder i livet, förklarade hon. Och de här blev ju hjälpta till slut.

-Ja, medgav mannen, det kom ett fartyg, som sökte reda på dem, och nu är de hemma i England tillbaka.

-Och nu blir det bara heder och ära och Iycka för dem i alla deras livsdagar, avslutade hustrun.

Hon kunde inte tycka, att allt detta var något att sörja över, men mannen fortsatte utan att slå an en lättare ton. -Jag drömde i natt om våran son Sven, sade han. Jag tyckte, att han kom fram till sängen och sa, att jag hade begått en stor orätt mot honom. Jag brukar inte vara sanndrömd annars, och jag vet inte om jag är det nu heller. Men nog är det besynnerligt, att jag skulle få läsa hans namn i dag här i tidningen.

Detta sades, såsom skulle det vara alldeles betydelselöst, just som något, som skulle angå endast honom själv, men från detta ögonblick behövde han inte sakna uppmärksamhet. Hustrun kom fram till honom och överöste honom med frågor. -Var stod namnet? Vad var det, som han hade drömt? Var det möjligt, att det var fråga om deras Sven? Hon blev gäll i rösten, nästippen rodnade, och ögonen tårades.

Hon skulle inte ha råkat i sådan upphetsning, om det hade gällt något av de andra barnen, men med denne Sven ägde det förhållandet rum, att Joel och hs#,- då han var nio år gammal, hade lämnat honom ifrån sig till ett engelskt herrskap, som seglade omkring i skärgården på sin lustjakt. De främmande hade alldeles förälskat sig i gossen. Om de bara finge ta honom med sig, lovade de att uppfostra honom till en herreman och göra honom till sin arvinge.

Det var stora utsikter, som öppnade sig för en liten Grimöpojke. De fattiga föräldrarna hade ansett, att de för gossens egen skull borde låta honom fara. Stannade han hos dem, så måste han ju förbli i deras stånd. Och han hade haft ett så gott huvud. De hade ofta talat om att det kunde bli något märkvärdigt av honom, om han bara finge uppfostran.

Nu hade sjutton år gått, sedan de hade lämnat honom ifrån sig, och under hela denna tid hade de inte hört något ifrån honom. Inte ett brev, inte en hälsning. De visste inte mer om honom, än om han hade legat på havsbottnen.

-Se här! sade mannen och räckte hustrun tidningen. Läs här bland namnen på de räddade! Ser du det: Sven E. Springfield ?

-Ja# jag ser. Sven E. Springfield, ja, där står det.

-Det kan inte betyda annat än Sven Elversson Springfield, sade mannen. Det är hans namn, mitt namn och fosterfaderns namn. Det måste vara rätt.

Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta ögonblick tyckte hon, att denne son, som hon av egen fri vilja hade avstått ifrån, var henne kärast av alla hennes barn.

-Varför sa du inte genast, att Sven var med? förebrådde hon mannen. Jag hörde ju inte på. Nu får du berätta alltsammans omigen.

Mannen tycktes en smula förbryllad. Han hade ämnat berätta hustrun hela historien, innan han lät henne veta, att det var fråga om sonen. Då skulle det ha gått lättare. Han skulle ha fått se vad min hon gjorde och kunnat handla därefter.

Emellertid talade han om för henne allt, vad hon ville #eta. Han gjorde reda för vad som menades med åttionde graden. Hon blev ärelysten för sonens räkning och undrade om inte han och hans kamrater hade hunnit längre upp mot norr än alla andra. Och vad hade de levat av, sedan deras fartyg hade gått förlorat med alla deras förråd? Berättelsen om hur undsättningsexpeditionen hade funnit dem denna sommar, halvdöda av svält, på stranden av Melvilleön måste hon höra gång på gång.

-Att han skulle bli tvungen att gå igenom så mycke svårt! utbrast hon. Nej, en ska aldrig lämna barna ifrån sig.

-Men nu är väl ända hans Iycka gjord, sade hon uppklarnande. Det blir stjärnor och medaljer i all oändlighet.

Snart började hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England.

-Det var millioner människor i rörelse för att möta de här nordpolsfararna, sade Joel.

Han kände sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden berodde på om han skulle bli i stånd att ställa sina ord på det rätta sättet.

-Den, som hade varit med bara! sade hustrun. Om jag hade stått i ett gathörn och hade fått se honom gå förbi!

-Du hade väl inte behövt stå i ett gathörn, sade mannen. Det står i tidningen, att en särskild ångbåt var ställd till föräldrars och anförvanters förfogande.

Hustruns ansikte förlorade helt hastigt sitt glada uttryck.

-Ack, du Joel! utbrast hon. Det hade inte tjänat något till, att vi hade varit med där borta. Varken du eller jag hade fått komma ombord på den där ångbåten. Det hade hon inte unnat oss.

Med "hon" menade mor Elversson den engelska frun, som hade fört bort hennes son. Hon hade aldrig förlåtit henne, att hon inte hade låtit gossen skriva till sina föräldrar. I sina tankar hade hon gjort henne till ett riktigt vidunder.

-Å, nog tror jag, att vi hade fått vara med och hälsa på honom, sade mannen.

Egentligen var han glad, att hustrun uppehöll sig vid sådana oviktiga ting. Han behövde tid på sig att ordna tankarna för att kunna berätta det svåra, som han hade att tala om, på ett passande sätt.

-Hela vår framtid beror på det här samtalet, sade han till sig själv gång efter annan för att skynda på sina senfärdiga tankar.

-Det kan du just tro! sade hustrun trotsigt och knyckte på nacken. När hon inte har unnat oss att få en rad från honom på alla dessa år! Och han har väl inte heller något hjärta för oss. Han var nie år, när han for, och han hade allt så mycken reda på sig, att han kunde ha skrivit henne ovetande. Men hon har väl satt i honom, att vi var för simpelt folk för att en sådan herre som han skulle fråga efter oss.

All hennes glädje hade jagats på flykten. Dessa tankar, som så ofta hade plågat henne under de gångna åren, kom tillbaka med ny styrka.

-Ja, jag får ju medge, sade mannen, jag får ju medge, att det är besynnerligt, att Sven inte skrev någon enda gång. Och det kan nog hända, att det var fel hos fosterföräldrarna. Jag fick höra något vid kyrkan i dag.

Hustrun satt tyst. Hon var så harmsen, att hon inte mer gitte tala.

"Ack, vad detta går illa!" tänkte mannen. "Om hon kommer i det humöret, blir allt fördärvat."

-Kyrkoherden har fått underrättelser från England, sade han. Nu talade han återigen om en sak, som han inte hade tänkt nämna, förrän han hade fått hustrun väl förberedd och i rätt stämning, men han såg sig ingen annan utväg. -Han tog mig med sig hem till prästgården. Det var han, som gav mig den här tidningen.

- l#vrkio#n'

-Ja, han ville tala med mig om Sven.

-Asch, ja! Det är detsamma alltihop. Inte bryr jag mig om honom, sådan som han nu är.

Mannen svarade inte ett ord på detta, och en lång tystnad uppstod. Äntligen brast det löst liksom med en explosion.

-Du är då den förfärligaste människa, som finns, till att göra en stackare nyfiken. Vad var det prästen hade fått höra?

-Det var något om Sven. Kyrkoherden kommer hit ut själv i afton och talar om det för dig.

Nu sprang hustrun upp.

-Kommer prästen själv hit ut? sade hon. Men i all världen! Och det säger du mig först nu!

Hon tog ett steg mot bostaden för att gå in och se efter om det var städat och snyggt inne i rummen. Men hon stannade plötsligt.

-Varför kommer prästen hit? sade hon. Det är väl något galet på färde.

Hon såg skarpt på mannen, som ville hon med blicken tränga in i hans huvud och läsa de tankar, som rörde sig där.

-Kanske att Sven har mjuknat, medan han har legat där oppe i isen och tuggat på skinnremmar. Kanske att han vill komma hit och hälsa på oss? Men det säger jag dig, att nu är det jag, som säger nej. Har vi inte dugt förut, så duger vi inte nu heller.

-Jag tänker, att det är bäst, att du aktar dig för överord, varnade mannen. Inom sig började han bli ond på henne, därför att hon var så ostyrbar och inte tog något på samma sätt, som han skulle ha gjort.

Hustrun glömde alldeles bort sin avsikt att städa i rummen. Mannens sista ord kunde inte betyda något annat, än att hon hade gissat rätt.

-Vet du vad prästen har fått för nyheter?

-Jag vet en del.

-Var det han, som bad dig tala om för mig vad som stod i tidningen?

-A nej, jag tror prästens mening var att tala om alltsammans själv för dig. Men jag tänkte, att det var bättre, att du var lite förberedd.

- J a, svarade hustrun, det var t#ra, att jag fick tid på mig! Annars kunde jag i första hastigheten ha ropat välkommen och god dag. Och det skulle ha förargat mig efteråt.

Mannen kände, att vreden växte inom honom. -"Det är hennes mening att förstöra hela vår framtid", tänkte han. "Hon blir aldrig klok, bara värre och värre för vart år, som går."

-Jag tror, att prästen blir glad, när han får höra, att du inte bryr dig om Sven. Då blir det ingen konst för honom att tala om vad han måste tala om.

-Ingen konst? sade hustrun och blev liksom än hårdare. Vad menar du med det?

-Jo, det tycks ju, som om Sven skulle ha råkat i olycka. Det där intåget i London skulle äga rum förra söndagen, och det blev också firat med all högtidlighet. På måndagen var det också fester och tillställningar, men sen på en gång blev det stopp. Det hade kommit ut onda rykten om nordpolsfararna.

Hustruns ansikte stelnade till.

-Ska jag nu få höra, att han har gjort något orätt? mumlade hon mellan hårt sammanbitna tänder.

-Alla blommor och flaggor blev nerplockade, allting blev inställt. På måndagen kunde de knappt komma fram på gatorna för alla, som ville se dem, på tisdagen ville man visst både sparka och slå dem.

Mor Elversson Iyfte huvudet allt högre.

-Vad du säger! utbrast hon. Det hade kanske varit bättre för honom, om han hade hållit sig till sina riktiga föräldrar.

-Du ska veta, sade mannen med kraftigare röst än förut, att det inte är första gången, som sådant händer där oppe i norr. De hade hungersjukan, och de var galna och visste inte vad de gjorde. Och så var det en, som i förtvivlan skar halsen av sig. Och sen så...

-Ja, de åt väl opp honom, sade hustrun.

Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig bitterhet och avsmak fyllde henne.

-De var inte mer tillräkneliga än sådana, som sitter på hospital, sade mannen. Det står för resten här i tidningen, att de inte hade tagit mer än ena armen. Mer hade de inte stått ut med.

-Och Sven var med om det?

-När det sker sådana saker, så ser de nog till, att alla är med. Han blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det heller inte.

- Och nu, sade hustrun med en obeskrivligt föraktfull klang i rösten, nu vet jag vad prästen vill tala om för mig. Nu är Sven inte god nog för henne, och nu har han bett prästen övertala oss, att han ska få komma tillbaka hit. Är det inte så?

-Det vore väl det bästa, som hade kunnat hända, sade mannen.

-Men jag säger nej, jag, utropade hustrun. Jag säger nej. Han ska inte komma tillbaka till oss, därför att han inte har någon annan att vara hos. Han glömde sina föräldrar, när han hade det bra. Han ska inte inbilla sig, att vi tar emot honom nu. Fattiga är vi och gamla och hjälplösa. Men vi tar inte emot en son, som har burit sig åt så, att ingen annan vill se åt honom.

Mannen såg på henne med en blick, som var full av harm och otålighet. Han var gammal och kraftlös, och att få hem en arbetsduglig son skulle för honom ha varit höjden av Iycka. Den avsmak, som hustrun kände, syntes honom barnslig och obefogad. Hon föreföll honom envis och elak. 'Vänta du!" tänkte han. "Du ska få höra nyheter, så att du blir nöjd."

-Det är, som jag säger, sade han med sträng röst. Prästen får inte svårt att tala om för dig det, som stod i hans brev.

-Är det inte så, som jag tror då? frågade hustrun, och tonen miste något av sin säkerhet inför mannens tydliga vrede och ogillande.

Mannen såg åter på henne med verklig ovilja.

-Vill du, att jag ska tala om prästens ärende eller vill du vänta, tills han kommer?

Han dröjde inte för att vänta på svar, så otålig att få straffa henne för hennes kärlekslöshet.

-Fosterföräldrarna bor ju i London, sade han, och Sven hade vänt om hem till dem. Men när det där onda ryktet om nordpolsfararna kom ut, skickade fadern tidningen, där det stod omtalat, in på hans rum, och revolvern fick göra följe, och laddad var den.

-Och modern då? Visste hon om sändningen? utropade hustrun.

-Hon visste om den.

-Och sen då?

- Sen blev det förstås så, som de ville.

-Så att nu är han död?

-Ja, sade mannen, nu vet du vad prästen har att säga dig.

-Hon, sade den stackars modern, hon, som inte hade fött honom, men som har fått ha honom hos sig under sjutton år, hon lät honom gå och döda sig, fastän han ingenting hade gjort!

Därpå vände hon sig häftigt till mannen.

-Du ljuger! Det är inte sant.

-Det skulle jag också ha sagt för en timme sen. Jag skulle inte ha trott, att en kvinna kunde vara så hård, men sen jag har hört dig, så tvivlar jag inte.

-Men han hade ju inte bara fosterföräldrarna att hålla sig till. Han hade ju oss.

- Han trodde väl, att vi skulle ta det på samma sätt som de, och det hade han ju inte så orätt i.

Hon gick bort och satte sig på den stora stenhällen. Tårarna strömmade.

- Sven är död! sade hon. Sven är död! Han kom till en mor med ett stenhjärta, därför måste han dö.

Hon bara grät och jämrade sig.

-O Gud, varför skulle vi lämna honom ifrån oss? Tänk, att hon skulle skicka honom till döden för ingenting! Det var ju de andra, som tvingade honom.

-Du får lov att lugna dig lite, sade mannen. Prästen är här. Han lägger just i land.

-Säg honom, att jag vet alltihop! Han kan ro tillbaka med detsamma.

- Men det går väl inte heller an, när han har gjort sig besvär.

Joel lämnade henne. Han var endast borta några ögonblick, därpå kom han tillbaka i sällskap med prästen och en ung man.

Kyrkoherden gick fram till den gråtande hustrun.

-Joel säger, att han har berättat er alltsammans, mor Elversson, sade han. Ni vet redan, att er son Sven har kommit att begå en mycket tadelvärd handling och att han har blivit bortsänd från sina fosterföräldrar.

Hustrun hade rest sig för att niga för prästen. Hon höll ännu förklädessnibben för ögonen, men så förgråten hon var, uppfångade hon ändå en glimt av den främmande, som följde med honom.

-Det är Sven, sade en röst inom henne. Det är Sven.

Tusen tankar strömmade genom henne. Hon förstod, att Joel hade Ijugit för henne i sin vrede över att hon hade talat så hårt och hjärtlöst. Hon tänkte också på att hon aldrig skulle kunna glömma den avsmak, som hon hade känt, när hon fick höra, att sonen hade smakat människokött. Hon tänkte på att Joel och hon skulle få behålla den här sonen hemma hos sig. Ingen annan skulle vilja ha honom i sin tjänst. Men mitt i dessa kalla tankar såg hon hur avtärt och blekt sonens ansikte var, hur hans ögon tiggde henne om medlidande, och en våg av barmhärtighet och kärlek for genom hennes hjärta.

"Ack, den Joel, den Joel ! " tänkte hon. "Han är märkvärdig. Han har låtit mig veta hur det verkligen ser ut inom mig. Nu förstår jag, att fastän den här gossen har varit borta från mig i sjutton år, fastän han har försummat oss, fastän han har kommit åter med ringa heder, så kan jag inte annat än älska honom."

Och utan att svara kyrkoherden gick hon, medan männens blickar med ängslan följde henne, fram till sonen och bjöd honom vara välkommen.

-Jag tror, att det svåra har gått fram över dig, därför att Joel och jag skulle få dig tillbaka, sade hon med sin mildaste röst.

I KYRKAN.

Sven Elversson, mannen, som hade blivit hälsad som son hos de två gamla ute på Grimön, satt i Applums kyrka och tackade Gud, därför att han hade funnit en fristad, där han inte betraktades med avsmak och vämjelse.

På den ensliga, fattiga, bergiga lilla ön med dess två invånare behövde han inte frukta att mötas av det där nerdragandet av mungiporna, som antydde äckel. Fadern var gammal, han kände ingen avsmak, därför att han hade förlorat alla starka känslor av lust och olust. Modern hade all sin känslighet kvar, men hon älskade honom.

Kyrkan, där Sven Elversson satt, var en gammal träkyrka, där taket pryddes av en stor domedagsmålning. Var gång han såg upp, föll hans blickar ovillkorligen på en stor, svart, grinande djävul, som makade bränder under en brass, över vilken hängde en kittel, där en hop syndare kokades i gult, skummande spad. Sven Elversson kände igen denna djävul, sedan han sist var i kyrkan, för sjutton år sedan. Det, som gjorde honom oförgätlig, var en lång, i spetsen trekluven svans, som han helt behändigt använde till att röra om med i sin kopparkittel.

Som barn hade Sven ofta fantiserat över denna mästerkock, som med så stor skicklighet skötte samtidigt sin brasa och sin gryta. Nu tänkte han endast: "Om alla de, som varje söndag sitter och betraktar den här lustiga, kokande avgrundsanden, med ens finge veta, att ibland dem funnes en människa, som verkligen har haft en munsbit människokött mellan sina läppar, skulle de knappast stå ut med att låta mig sitta kvar i kyrkan.

"Det finns en sak", tänkte han, "jag vet knappast om det finns mer än denna enda, som civiliserade människor inte kan begå. De mördar, de begår äktenskapsbrott, de stjäl, de övar grymheter, de håller sig inte för goda för fylleri, våldtäkt, förräderi, spioneri. Allt det där göres dagligdags. Det bjuder kanske emot för somliga, men det göres. En av mänsklighetens gamla synder begås dock inte mer i civiliserade länder. Den kan inte göras, därför att den väcker vämjelse. Men den synden har jag i alla fall begått. Jag är mera avskydd än djävulen."

Den enda person i kyrkan utom föräldrarna, som ännu kände anledningen till Sven Elverssons hemkomst, var prästen. Men kyrkoherden hade tagit väl emot honom förra söndagen, visat sig förstående, talat vid hans far, följt honom ut till Grimön, glatt sig åt att modern hade givit honom ett kärleksfullt mottagande, gillat, att han ville stanna hemma hos föräldrarna. Han hade i allo visat sig som en fördragsam och ädelmodig man.

Nu, denna söndag, då prästen kom in i kyrkan och såg Sven Elversson, mannen från hungerlägret på Melvilleön, sitta bland det andra folket i kyrkan, erfor han en kväljande känsla i halsen.

Han hade hjälpt och bistått honom, han hade varit Iycklig att få vara med om att återförena son och föräldrar, att skaffa en fristad åt en stackare, som hade fått lida för något, som han hade tvungits att begå, en olycklig, som kanske i annat fall skulle ha begått självmord. Men han hade inte tänkt sig att han skulle få se honom i kyrkan.

"I mitt hem", tänkte han, "jag skulle inte ha tvekat att ta emot den mannen i mitt hem, men detta kan jag inte stå ut med. Han har ändå smakat människokött. Han har begått något hedniskt, något avskyvärt. Han hade bort förstå, att detta är mer, än jag kan fördraga."

Ogonblicket därefter bestraffade han sig själv, anklagade sig för kärlekslöshet, tänkte på hur Jesus kallade alla syndare till sig, försökte värma upp sin medkänsla, påminde 5ig den stackars syndarens milda och sympatiska ansikte, avhöll sig verkligen från att sända kyrkvaktaren fram till honom för att be honom lämna kyrkan, som han först hade haft lust till, gjorde altartjänst och predikade som vanligt, men kunde inte bli fri från känslan av äckel.

Orden, som han uttalade, växte i munnen på honom. Han måste stanna ett par gånger mitt i predikan för att tugga och svälja, innan han kunde fortsätta. Han kände själv smak av människokött på sin tunga. Han såg scenen, då den utsvultna skaran hade kastat sig över självmördarens kropp.

Allt detta skulle han inte alls ha erfarit, om inte mannen hade kommit i kyrkan, men nu var det över honom, och han kände sig hjälplöst i dess makt.

Han knöt nävarna mot sig själv, vände sig så i predikstolen, att han inte kunde se Sven Elversson, fortsatte att läsa upp sin predikan, tvingade tankarna att följa med orden och tyckte sig med ens vara borta från sin misstämning.

Men nu hände sig, att i denna hans predikan förekom en utredning om nödlögnen.

Detta förde hans tankar tillbaka till Grimön och till nödlögnen, som Joel Elversson hade använt för att visa sin hustru hennes verkliga sinnelag. Han brukade ofta berätta små historier ur det verkliga livet från predikstolen för att illustrera sina ord. Dessa historier var aldrig nerskrivna på förhand som den övriga predikan, utan han berättade dem, allteftersom lusten kom på honom. Nu föll det honom in, att händelsen förra söndagen på Grimön kunte brukas som ett belysande exempel.

Han hade inte tänkt på detta förut, men nu i talarivern kastade han sig in på ämnet.

När han hade hållit på en stund, kom en varnande tanke. "Jag hade kanske inte rätt att tala om detta inför hela församlingen"7 tänkte han. Men ingen hade i själva verket bett honom tiga. Han blev i alla fall illa till mods, försökte att lägga om historien, men kunde inte, utan alltsammans kom fram. Han försökte fästa all vikten vid nödlögnen, men kunde inte, utan drog just fram det, som han inte borde förråda, gav församlingen till livs hela äventyret.

Mittunder det att han skämdes över sig själv, genomträngde honom en obändig glädje över att få trampa ner denna orena ande, som hade vågat visa sig i kyrkan. "Du avskyvärda orm", tänkte han, "varför skulle du visa dig i min Guds hus?"

Det var äcklet, som han hade sökt kväva. Nu hade det på en smygväg tagit väldet över honom.

Hela dagen efteråt var prästen missnöjd med sig själv.

Han hade inte uppfört sig som en människa, van vid självbehärskning. Han hade handlat som ett barn, som en vilde, som styres av sin instinkt.

Han försökte tänka ut något sätt för att göra det skedda ogjort, men han kunde ingenting finna. Han fick vänta, tills något särskilt tillfälle erbjöde sig. Ju mer man nu rörde upp i saken, dess värre bleve det.

Men vilken makt, vilken förfärlig makt hos äcklet, då det var i stånd att på det där sättet ta väldet från en sådan man som han, när han stod talande och förmanande i en kristen kyrka, mitt i en kristen församling!

I samma ögonblick, som prästen steg ner från predikstolen, hade Grimöfolket försvunnit ur kyrkan.

När de väl var utkomns, blev de ovillkorligen stående ett ögonblick utanför kyrkporten och såg sig omkring.

Runtom kyrkan utbredde sig något, som man sällan ser i Bohuslän, nämligen en riktigt jämn och öppen slätt. Den var ju inte sa värst stor, men inte heller var den så värst liten. Den var inte så stor, att man inte kunde se från den ena sidan till den andra och hålla väl reda på vad som hände hos grannarna, men inte heller var den så liten, att där inte fanns plats för både kyrka och prästboställe och ett par dussin bondgårdar.

Och runtomkring slätten löpte en gråbergsmur. Den var inte så värst låg, men så värst hög var den heller inte. Den var inte högre, än att både nordan och västan kunde pressa sig fram över den, men den var inte så låg, att den inte kunde stänga bort all utsikt åt annat håll, både åt berg och åt fjäll.

Och över hela slätten utbredde sig det ena åkerfältet efter det andra. Och de var varken små eller stora. De var sådana, att de passade för välburgna bönder. Och mellan åkrarna låg röda och blå och vita byggningar. De var ocksa jämnstora och lagom. Det var inga grannlåtshus, som skämmer ut grannstugorna, och det var inga fattiga torpstugor, som bara förhöjer granngårdarna och gör dem, som bor där, högfärdiga.

Och om växtligheten kunde man inte säga, att den var så värst storartad, för man såg inte till några träd, varken som skogar på bergen eller som dungar på slätten eller som trädrader utmed vägarna. Men inte heller kunde man säga annat, än att slätten var bördig och fruktbärande, för den låg omkring dem i sin höstprakt som ett böljande hav av säd och av gräs och av ärter och klöver och hästbönor.

Och ungefär mittpå slätten låg kyrkan, därifrån de nyss hade blivit så att säga utdrivna. Den var en gammaldags träkyrka, och man kunde inte säga om den, att den var ful, för den hade ett smalt och dristigt litet torn, som drog tanken upp till det himmelska, men inte heller kunde man säga, att den var vacker, för den hade ett mörkt och tungt långhus, som tryckte själen tillbaka ner i det jordiska

Och på stengärdsgården, som omgav kyrkan, vandrade en gråstrimmig katt fram och tillbaka, medan de tre stod utanför. Det var ett vackert djur, väl tecknat, det hado en tät, skiftande päls och mjuka, behagliga rörelser.

Men när de hade sett på katten en stund, började de tycka, att det var något otäckt i sättet, varpå lemmarna rörde sig under det mjuka skinnet. De tyckte inte om, att den gick så Ijudlöst eller att de grönstrimmiga ögonen, som den vände mot dem, var så beslöjade och utan uttryck. De vämjdes vid att den var så hal och mjuk och lekfull, medan den inte tänkte på annat än att röva och mörda.

Och för deras ögon växte katten och sträckte på sig och blev stor och höjde sig, så att den skymde bort bergmuren Och alltjämt, medan den växte, så spann den och kurrade och gjorde behagliga, lekfulla rörelser, och alltmer vedervärdig blev den.

Och de såg, att katten var äcklet, som nu var väckt och som skulle växa och breda ut sig på slätten och som aldrig skulle få bättre växt än där mellan allt det jämnstrukna och jämnstora och trånga och instängda.

Och mor Nathalia Elversson vände sig mot kyrkan, och med nageln skrapade hon lös några flisor ur den rödmålade träväggen och lade in dem mellan bladen i sin psalmbok.

-Ja, i denna kyrkan, sade hon, är jag döpt som en vecka gammalt barn, här är jag konfirmerad som femtonårig jungfru, här blev jag vigd, och här ska jag väl också begravas, men innan dess ska jag inte ha något här att beställa, förrän den smälek, som i dag här har gått över mig, är utplånad.

SON OCH FÖRÄLDRAR.

Allteftersom de båda gamla människorna på Grimön blev mer bekanta med sonen, kom de att mer och mer förvånas över honom.

-Jag vill säga dig, Joel, sade hustrun, att om jag som han hade blivit uppfostrad till herreman och helt hastigt hade blivit tvungen att lägga bort mina herremansvanor, om jag skulle få lov att äta sådan mat, som bjuds här hos oss, sen jag hade blivit van vid bättre, om jag var dag skulle gå och hjälpa dig med jordbruk och inte hinna läsa en bok, om jag aldrig skulle få språka med bättre folk, utan bara med ett par gamla dumma ulkar som du och jag, så skulle jag gå och vara sur och ond från morgon till kväll, och jag tror, att det skulle gå på samma sätt med dig.

Joel medgav villigt, att detta skulle vara en svår påfrestning också för honom.

-Men se nu på Sven! fortfor hustrun. Det är, som om allt sådant inte alls skulle röra honom. Och inte är han ledsen för pengar eller vänner eller för något annat, som han har förlorat. Inte bryr han sig om, att han aldrig har något roligt. Han kan gå här och skratta och jollra med mig och resonera med dig utan att längta efter annat sällskap att förströ sig med. Han är var dag mild och ödmjuk och glad som ett Guds herdelamm. Egentligen är det bara en enda sak, som får honom i misshumör.

-Jag för min del kan nu inte sätta mindre värde på honom, därför att han är sårbar i den punkten. Hedern är nog det, som är svarast att mista.

-Ja, det förstås, sade hustrun. Och naturligtvis är det hemskt, att folk inte ska kunna vänja sig vid honom, att han inte ska kunna stiga in på ett postkontor eller i en bod, utan att det är någon, som rynkar på näsan eller kastar till honom ett glåpord. Men jag för min del, jag är då viss om att han aldrig åt den där munsbiten. Sven står lika mycket över våra andra barn, som solen står över månen, och jag tror, att han gör sig onödiga bekymmer. Ung-Joel hade kanske kunnat begå den synden, men aldrig Sven.

Så där gick hon på varje dag. Hon kunde aldrig råka mannen ensam utan att berömma sonen för honom.

-Du förstår visst inte, Joel, hur märkvärdig han är, brukade hon säga. Men annars tycker jag, att du borde se det redan på mig. Märker du inte hur jag tvättar och kammar mig och hur jag sopar och borstar och skurar? Men du tror kanske, att det är för din skull?

-A, du har alltid varit styv att hålla rent omkring dig, sade Joel, som tyckte om att säga folk artigheter, så snart som det gavs något tillfälle.

-Det är inte bara det, vidhöll hustrun, men jag är ju aldrig ond mer. Jag är som ett ejderdun. Har du sett ett sådant småleende, som Sven har? När andra människor drar på mun, så blir jag glad, men när Sven småler, så tycker jag, att om han bara sa ett ord om det, så skulle jag kasta mig naken i sion.

-Jag vet just inte varför han skulle be dig om något sådant, sade han. Men i alla fall är det något i det du säger. Jag är mest hågad att tro, att den här sonen vår är som en av stenarna, som ligger vid stranden och förs opp och ner av vågsvallet. Han blir så avslipad och fin av alla stötar han får, så att snart blir det inte ett hörn kvar på honom.

I själva verket var han likaså intresserad av sonen som någonsin hustrun. Men han var inte bara glad åt honom, utan han var orolig för hans skull. Sonen tycktes ha böjelse att ge efter för det tvång, som övades mot honom, och dra sig undan från människorna. Han ville knappt mer lämna Grimön. Men inte heller där var han i saknad av tillfällen att träffa människor, om han endast så hade önskat. Joel hade varit nämndeman i trettio år, och under den massa ting, som han hade bevistat, hade han inhämtat kunskap om en mängd lagar och förordningar. Folk kom oupphörligen ut till honom för att be honom om hjälp att sätta upp köpekontrakt, göra bouppteckningar och arvskiften och skriva ut testamenten. Men Sven Elversson kom aldrig fram till de besökande för att språka med dem. Han drog sig tvärtom undan till någon avlägsen del av ön, så snart som en båt kom i sikte.

-Vad ska han göra? sade hustrun, när mannen talade med henne om sina farhågor. För det första så är han ju ännu ovan vid svenskan, och för det andra så skyr folk honom, som om han vore en människoslukande haj.

Joel ryckte huvudet tillbaka, drog hörbart in andedräkten och uttalade ord, vilkas hela djup hustrun hade svårt att fatta.

-Om det vore meningen, att jag skulle bli en spelman, så finge jag väl lov att skaffa mig något att spela på.

-Om det är så, som jag tror, att Sven är ämnad till en spegel och en förebild och ett exempel för människor, så kan han väl inte få gå här ute på skäret och bli en enstöring.

-Du har själv bott på Grimön i hela ditt liv, och folk har inte haft svårt att ta reda på dig här och besvära dig med allt möjligt.

-Vad är jag mot Sven? Jag fick ingenting lära i ungdomen. Men Sven fick börja i tid. Han har ingenting, som står sig i vägen.

-Och det finns överallt, där man minst väntar det. Det är en katt, som ligger på lur, vart han går, och rätt som det är, hänger den i strupen på honom.

-Ja, sade Joel, det är just den största olyckan. Och gjort är gjort. Och det finns inget under så stort, att det kan hindra den där katten från att flyga på honom.

-Men du får inte glömma, Joel, att om inte den där olyckan hängde över honom, så hade han aldrig kommit hem igen till oss. Fast jag tror då, att han är oskyldig, tillade hon.

Hon kom alltid tillbaka till detta. Det gjorde henne så Iycklig att få ha sonen hemma, att hon nästan inte kunde begripa varför han och Joel fäste så stor vikt vid människors ovilja.

-Bry dig inte om dem! sade hon till sonen. De är dumma. Du är mycket bättre än de. Den där, som flinade åt dig, när han råkade dig på posten häromdagen, har en gång förfalskat en växel. Du ska inte tro, att han har någon heder att skryta med.

Alltsom tiden skred framåt, kunde hon dock inte undgå att märka, att Joel höll på att få rätt och att sonen snart skulle vara alldeles människoskygg. Och inte nog med det. Han lade sig till med ett så ödmjukt sätt, att han nästan blev löjlig. Han ville utplåna sig själv från jorden, så förkrossad var han.

"Nej, det kan inte gå an", tänkte hon. "Det måste bli en ändring. Vår Herre kan inte överge oss alldeles."

Applums församling, dit Grimön hörde, innefattade inte bara kyrkslätten, som låg på fastlandet, några dussin holmar och skär, som låg kringkastade ute i havet, utan också Knapefjords fiskläge, som, med sina sjöbodar och båthus, sina långa bryggor, sin hamnbyggnad, sina stora badhus och bassänger, sina båtar och bojar, tycktes utbreda sig lika mycket på vatten som på land.

Hit brukade mor Elversson ro över med smör och ägg, och hos husmödrar, som hade varit hennes kunder i flera år och kände till alla hennes förhållanden, gjorde hon flera försök att berömma den återvände sonen och försäkra, att han inte hade kunnat göra något ont.

Men hon fann snart, att hon gjorde sig fåfäng möda. Man sade inte ett ohövligt ord till henne, man bara låtsade inte höra, ungefär så, som när en eljest klok människa kommer med några orimliga infall.

-A, de där schartauanerna! utbrast mor Thala, när hon kom hem. De har sina hjärtan så fulla av tro och rättfärdighet, att det inte blir något rum för barmhärtigheten.

Han brukade numera, när folk kom och sökte hjälp hos honom, framkasta, att han började bli för gammal för detta slags arbete och att hans son Sven snart borde kunna uppta hans mantel. Men han möttes av fullständigt oförstående. Fiskare som bönder, vem han talade vid, visade sig vara likaså döva som någonsin de stränga sjökaptensfruarna i Knapefjord.

På julaftonen satt Joel och Thala med sonen i de låga rummen på Grimön och språkade om framtiden.

-Hör nu, mor, sade Sven Elversson, som denna kväll föreföll ovanligt glättig och lätt om hjärtat, tycker du inte Rtt det är kulet och mörkt i det här gamla köket? Vad säger du om att flytta in i stora byggningen?

-Men det kan bli, sade sonen. Jag har sett på väggarna. De är alldeles oskadade. Det finns Ijusa och glada rum där inne med utsikt över havet. Det är synd att låta det gamla kaptenshuset alldeles förfalla.

Naturligtvis höll far och mor med honom om detta, men det var pengar, som fattades.

Sonen förklarade för dem, att han hade pengar. Det var inte sådana, som han hade fått av fosterföräldrarna, utan av honom själv ärligt förtjänade pengar. Då han hade dragit ut på sin nordpolsresa, hade en summa av tusen pund utlovats honom vid hemkomsten. Denna hade nu blivit utbetalad till honom.

Då såg fadern, den gamle Joel, som inte en sekund hade själv känt vämjelse, hur de gamla avdankade sjökaptenerna som förut hade bebott Grimön, med avsky vände sig i sina gravar.

-Inte med de pengarna! stötte han ut. Jag vill gärna ha huset återupprättat, men inte med de pengarna.

Modern och sonen såg förvånade upp på honom. Men båda förstod genast vad som anfäktade honom, och ämnet fick falla.

Fadern blev sittande och tänkte på gamla sjökaptener med barkade ansikten, tjäriga nävar, törstiga strupar, godmodiga, lustiga, föga noggranna i val av ord, föga kräsna i val av umgänge. Hans förfäder hade väl varit av samma sort, och nu hade han sagt till sonen, att denne inte var god nog att flytta in till dem. Han hade sagt till honom, att hans pengar, som han hade tjänat med livet som insats på samma hav, där de hade flackat omkring och tjänat sina, inte var goda nog för att upprätta deras hus.

Det kom denna kväll ett tåligt och milt och förlåtande leende och lägrade sig över Sven Elverssons ansikte. Det hade ofta flugit över läpparna förut, när äcklet hade plågat honom, varit där och försvunnit. Nu, da fadern hade visat, att han kunde känna för honom på samma sätt som alla andra, började det på att bli bofast där.

När fadern såg leendet, som vilade över sonens ansikte och inte mer ville vika därifrån, reste han sig och sade ett par ord, som skulle gottgöra det sagda. Sonen gav goda ord till svar, men leendet stannade kvar.

Fadern blev förargad på sig själv, därför att han hade rivit upp såret. Han förstod, att sonen hade gömt på nyheten om pengarna för att få tala om den just i kväll. Snart kände sig fadern så skamsen, att han inte ville stanna inne i stugan, utan satte på sig hatten och gick ut i mörka kvällen. På så sätt kunde modern kanske komma åt att tala om för 5011al vad han verkligen kände för honom.

Men knappt hade Joel hunnit att försvinna ut i natten, förrän sju vilda, berusade sällar kom inrusande i köket på Grimön.

De förklarade, att de ville ha Sven Elversson med sig ut på en liten lustighet. De hade seglat hit ut extra för att få honom med sig.

När mor Elversson granskade skaran, såg hon, att den bestod av ett båtlag fiskare, som var sammansatt av de vildaste, råaste och supigaste karlarna i den delen av skärgården. Bakom de andra, liksom ville han hålla sig dold, såg hon en av sina egna söner, som hade plats hos en handlande i Knapefjord.

Från de druckna, vinglande och fånigt leende karlarna vände hon blicken till den sonen, som dessa hade kommit dit för att förolämpa och straffa. Han var smärt och fint byggd, ögonen var smala med en nästan smekande blick, händerna vita och rena. Han var borstad, putsad, rakat och hade välsittande kläder. Han rökte inte, drack inte, spottade inte, kunde inte få ett grovt ord över sina läppar.

Dessa andra, som hade kommit dit för att plåga den plågade, de misstyckte inte, att han hade fått en bättre uppfostran än de, att han hade fått föra ett njutningsrikare liv, att han hade ett skarpare förstånd. De kom dit för äcklets skull, därför att de ansåg honom för en mask, som de borde trampa ner, för en ful padda, som inte hade rätt att uppehålla sig inom väggarna i ett kristet hus.

BANNLYST

GRIMÖN.

SON OCH FÖRÄLDRAR.